Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid Michaeli (30 sept.) skulle både stubbåkrar och ängar öppnas för
betning, vilken fortgick till Martins dag (11 nov.), då kreaturen installades, med
undantag dock för svinen, som långt in mot vintern kunde finna föda i
ollonskogarna. Efter höstsådden vidtog hemkörning av ved, och därefter
tröskning, vilka båda arbeten utfördes av arbetspliktiga underlydande.
Tröskningen utfördes med slaga, och därefter kastades säden med skovel för agnarnas
frånskiljande, och av säden undantogs en tredjedel, (det bästa) till utsäde.
Under årets två sista månader var husfolket upptaget av slakt, bak och
andra husliga sysslor. Till jul skulle ränta av skörd och gödda svin utgöras.
HUSDJURSSKÖTSELN var fortfarande grundad huvudsakligen på bete,
och kreaturens antal bestämdes därför av tillgången på sådant, men mindre
på vinterfodret, vilket vanligen räckte till föga mer än att hålla djuren vid
liv. Till följd härav utsträcktes betesgången så länge som möjligt, vilket
motverkade en ändamålsenlig trädesskötsel liksom även alla framsteg i
husdjurens avel och avkastning. Ett lass hö beräknades till vinterfoder för en ko
från Mårten till påsk, d. v. s. 20 veckor, och 5 kärvar halm som dagfoder till
en häst (Sachsenspiegel). En sådan utfodring var möjlig endast genom att
djuren voro små, och att avkomman föddes på våren och försommaren, då
djuren på betet kunde återhämta krafter och uppföda sin avkomma.
Hästaveln hade betydelse huvudsakligen för att fylla behovet av
rytterihästar och ridhästar för jakt, tornerspel och andra ridderliga idrotter.
Hästuppfödningen var därför omfattande vid de högre klassernas sätesgårdar,
där stallföreståndaren, mareschalcus, därför intog främsta platsen bland
ministeriales. För de tungt rustade riddarna voro de tunga flandriska och
de något lättare normandiska och norditalienska slagen mest använda, men
korstågen medförde smak för de orientaliska hästarna, bland vilka de
andalusiska skattades högst särdeles för karusellritt.
Hos bönderna var hästaveln obetydlig och avsåg så gott som uteslutande
de inhemska, simpla slagen. Vilda hästar, som funnos kvar i de nordöstra
landsdelarna, infångades också och voro berömda för sin härdighet och
förnöjsamhet. De ersättningsbelopp, som i Sachsenspiegel angivas för olika slag
av hästar, giva ett begrepp om deras inbördes värdeförhållanden. Ersättningen
för ett sto av lantras liksom för en dragoxe skulle betalas med 8 schilling,
för andra arbetshästar 12 och för en knekthäst 20 schilling, men för en
riddares häst efter särskild värdering.
Nötboskapsaveln var mest omfattande i marskländerna vid Nordsjökusten
och i alpländerna, där god tillgång på betes- och slåttermarker fanns, men
motsvarade under senare delen av medeltiden ej det inhemska behovet av
dragoxar och slaktboskap, utan stora hjordar av nötboskap drevos från
Ungern, Polen och Ryssland till mellersta och södra Tyskland. Direkta
åtgärder för att befordra kreatursuppfödningen förekommo, såsom i Hegau på
1200-talet maningar att ej ersätta dragoxarna med hästar, vilket börjat bliva
vanligt, samt fastställande av »skäligt pris» på kalvkött så lågt, att det ej skulle
löna sig att sälja sådant. Nötkreatursuppfödningen skedde huvudsakligen
hos bönderna, men förekom föga på herrgårdarna, då dessas behov av
dragare var obetydligt, enär ju de underlydande utförde det mesta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
