Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Östeuropeiska folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den under Jaroslav den store (1015—1054) sammanfattade lagboken
Russkaja pravda, vilken mycket erinrar om den skandinaviska rätten, funnos
noggranna bestämmelser om skydd för åkerns grödor och ägogränserna.
Om åkerbrukets låga ståndpunkt tala emellertid titt och ofta påkommande
missväxter med åtföljande förhärjande hungersnöd. Härtill bidrogo dock
handelns ringa utveckling samt det hinder för denna, som låg i vägnätets
bristfällighet, och i de höga avgifter, som utkrävdes för deras begagnande.
Det klagas särskilt över den utpressning, som ägare av broar utövade mot
de vägfarande, och att det ej var ovanligt att vattendragen uppdämdes
nedanför vadställen för att tvinga till erläggande av avgifter för begagnande
av broar och vadställen. Till och med vintervägarna belades med avgifter.
Detta godtyckliga prejeri upphörde först sedan år 1596 tsar Feodor
Ivanovitj förordnat, att alla broavgifter skulle gå till kronan, och
förbjudit byggande av broar utan regeringens medgivande.[1]
Handeln hindrades också av de acciser, som pålades försäljningen av
alla jordbrukets alster.
Högst synes jordbruket under medeltiden ha stått i det bulgariska väldet
vid Volga, där det gynnades av en fruktbar jord och lätt samfärdsel på
floderna samt stor efterfrågan av spannmål från det norra ryska
skogsområdet, där odlingen ännu fått obetydligt insteg utan folkets förnämsta
näringsfång var jakt och fiske samt skinn deras viktigaste bytesvara.
Av de sparsamma underrättelserna om det ryska jordbruket under
medeltiden framgår att gödslingen var mycket försummad och ansågs onödig,
såsom ännu i dag är fallet på den svarta jorden, vilket också anföres som skäl
till husdjursskötselns ringa omfattning i de åkerbrukande trakterna.
Hos alla de nordslaviska folken var gaffelplogen det vanliga
åkerredskapet, men saknades hos sydslaverna.
Av sädesslagen voro vete och hirs de förnämsta grödorna i
svarta-jordsområdet. I Russkaja pravda omtalas även havre och råg samt hampa.
Husdjursskötseln var obetydlig på den mellanryska slätten, utom
beträffande hästar, vilka voro de enda dragarna. På svarta jordens gräsrika
stepper bedrevs däremot avel av både hästar, nötkreatur och får i stor
omfattning. I det södra stepplandet hämtade den halvnomadiska befolkningen
sitt uppehälle huvudsakligen av sina hjordar. Skyternas gamla bruk att
använda hästars kött och mjölk till föda fortfor.
I Russkaja pravda omtalas även svin samt höns, gäss, ankor, duvor och
svanor som husdjur. Biskötsel idkades, enligt urgammal sed, allmänt i stor
omfattning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
