Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Av kreatursprodukter hade alla landsdelar tillräckligt, och hästar,
slaktoxar, hudar, talg och smör voro redan tidigt viktiga utförselartiklar.
Även på Island odlades säd, såsom gamla sagor omtala och gamla
gårdsnamn (Rugstadir, Rugeyar, Akureyri) visa, — men dylika namn på enstaka
gårdar kunna dock snarast anses som bevis på att sädesodling var undantag.
Den blomstring, som under 13:e århundradet (Birger Jarls,
Magnus Ladulås, Waldemarernes och Håkon den gamles tid)
rådde i Norden, gällde även jordbruket. Men därefter medförde digerdöden
(1348—1351) ett svårt bakslag, som hämmade nyodlingen och även lade
många gårdar och mycken odlad jord öde. Bristen på arbetare försvårade
jords utarrendering, avgälden för jord nedgick, i Norge ända till 1/4 mot
förut, upplåtelser utan avgäld, blott mot skyldighet att underhålla husen
förekommo, och i arrendekontrakten blev bestämmelsen, att brukaren ej
fick låta åkern skogväxa, vanlig. Bristen på kunniga fogdar medförde i
Norge sådan oreda i godsens förvaltning och skattehemmans förhållanden,
att vid senare rättstvister det blev vanligt, att man som grund för
avgörandet sökte utreda, huru förhållandet varit före den stora mandöden.
Denna nedgång drabbade huvudsakligen de stora jordägarna, kronan,
kyrkan och adeln, under det att bönder, som själva brukade sin lilla gård,
mindre berördes därav, och landbönder hade fördel av nedgången genom
avgäldens minskning och av att faran för uppsägning var borta.
Upplåtelserna blevo i Norge mest på livstid och övertogos av arvingarna.
Landborna vande sig att betrakta gården som sin egen och avgälden som en
grundränta.
Från detta förfall hade jordbruket desto svårare att repa sig, som
återstoden av medeltiden var uppfylld av ständiga strider mellan stormän och
tronkrävare och bönderna blevo allt mer undertryckta.
FOLKKLASSER och JORDEGENDOM. Den ursprungliga likställigheten i
samhällelig ställning och jordbesittning hade redan under hednatiden börjat
att rubbas, i det att ej blott konungarna utan även en storbondeklass höjt
sig över odalböndernas stora massa i anseende, inflytande och jordrikedom.
Denna utveckling fortgick i ökad omfattning under medeltiden.
Allt mer jordegendom samlades i konungens och kronans ägo, varemellan
skillnad knappt gjordes. Till konungaättens arvegods hade vid de olika
landskapens sammanslutning till ett rike kommit de besittningar, som tillhört
besegrade småkonungar. Vidare hade vid kristendomens införande de till
Uppsala tempels underhåll anslagna gårdarna, »Uppsala öd» tillfallit kronan,
vilkens gods ytterligare ökades genom danaarv samt egendom, som
förklarades förbruten på grund av ägarnas förbrytelser, eller som tillföll kronan
genom sakfall, då en sakfälld eller hans ätt ej gäldade ådömda böter.
Om den stora omfattningen av kronans jordbesittningar i landets alla
delar vittnar den allmänna förekomsten av egendomar benämnda Husby,
vilket i äldre tid betecknade kungsgård, samt gårdar, vilkas namn antyder,
att de varit hedna tempelgårdar (såsom namn på -hov och -vi eller i vilka
någon hednaguds namn ingår).
Konungen började också göra anspråk på äganderätt till sådan jord, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
