Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
d. v. s. en ugnformig, murad eldstad, men utan annan öppning än
eldstadsmynningen, genom vilken således lågan slog ut i rummet och röken
fortfarande fick avledas genom ljoren. Fördelen med denna eldstad, som ju
nära påminner om det finska pörtet, var att den upphettade ugnen bevarade
och spred värmen även sedan elden slocknat. Tack vare den bränslebesparing,
som härigenom vanns, blevo dylika rökstugor använda särskilt i skogfattiga
trakter.
I Danmark och Sverige voro ryggåsstugor (sparrstugor, högstugor) med
härden fri mitt på golvet det vanliga ännu på 1400-talet, men här började
man långt förr än i Norge att anordna rökfång, först i form av en över
härden uppbyggd trätrumma, senare en kortare, kupolformig murad
rökgång, som slutade ini stugan, varifrån röken fick söka sig ut genom ljoren,
samt slutligen en hel skorsten, som gick genom taket. Denna eldstad fick
sin plats i ett hörn vid husets ena kortsida. Då taköppningen blev obehövlig
som rökavlopp, ersattes den genom ett eller flera fönster på långsidan. Med
eldstadens förflyttning följde ock högsätets från långväggen mitt för härden
till kortväggen längst fram i stugan, förut kvinnobänkens plats.[1]
Stugan började också att delas i flera rum. Först, från 1100-talet, gjordes .
på gaveln en förstuga »frammers», vilken anses som en utveckling av den
täckta svale, som var vanlig hos den germanska hustypen (sid. 90). Denna
förstugas inre del frånskildes som en liten kammare, kovc, som användes
till förrådsrum och till gästrum. Ingången, som ofta varit på gaveln av den
odelade stugan, förlades nu alltid till södra långsidan, varigenom draget i
stugan minskades. Rummens antal ökades på större gårdar ytterligare med
ett bakhärbärge (anderstuga, gäststuga, nystuga) vid stugans bakre gavel.
Även förekom att förstugan lades mellan dessa båda större rum.
Ovan koven avskildes ofta ett loft. Likaså voro de fristående
förrådshusen, bodarna eller härbrena, vanligen försedda med loft, som användes
till sovrum. Till en sådan övre våning kom man upp på en stege, som kunde
stå utanpå huset och stundom liksom i Norge ledde till en svalgång, varmed
övre våningen sköt ut över den undre.
De låga dörröppningarna hade en hög tröskel och en dörr upphängd på
hakar och försedd med lås.
HÄGNADEN utgjordes i Danmark och Skåne ofta av jordvallar, men eljes
var skidgård av liggande gärdsel det vanliga, och lagarna innehöllo
noggranna bestämmelser, i huvudsak bibehållna intill nutiden, angående dylik
hägnads laga beskaffenhet. Även omtalas gåshägnad, som stod i vatten och
skulle vara av knähöjd. (Ä. Västm. l. B. XXXIX.)
Den allmänna grundsatsen för hägnadsskyldighet var, att jordägare skulle
skydda sin gröda, och att där skilda ägor möttes, hägnaden skulle vara
ägarnas gemensamma angelägenhet. Där två ägare möttes med inägor av samma
slag, tomt mot tomt, åker mot åker, äng mot äng men även åker mot äng,
skulle vardera hägna hälften. Men där olika ägoslag möttes, ålåg
hägnadsskyldigheten ägaren till de ägor, som företrädesvis behövde skydd, sålunda
tomtägare mot åker, och ägaren till inägor mot utmark, men enligt den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
