Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
övergick till en särskild pålaga, hästlopp eller fodring, vilken i Sverige vid
medeltidens slut hade blivit årlig, oberoende av resorna. Den utgick för kungliga
rytterihästar, slottshövdingars och länsinnehavares, biskops, lagmans och
fogdars hästar och utgjordes av krono- och skattebönder. Småningom
avlöstes även denna börda av en avgift, hästestadspenningar, som senare i
Sverige infördes i jordeboken som en särskild ränta i penningar eller
naturapersedlar.
Även hundehold för länsherrens hundar utkrävdes i Danmark av
bönderna.
GÄSTGIVERIBESVÄRET. Att mottaga vägfarande ansågs som en allmän
plikt, vilken togs starkt i anspråk på denna tid, då stora avstånd skilde
bygderna och vägarna voro sparsamt förekommande och dåliga. Under de
oroliga tiderna, då stormännens anspråk på bönderna allt mer ökades, var
mottagandet så mycket mer betungande, som de ofta reste med stora följen
och ej nöjde sig med vad frivilligt bjöds utan med pock och våld tilltvingade
sig vad de önskade. Därför utfärdades förbud mot våldgästning och
bestämmelser om rätt att erhålla härberge och underhåll. I Danmark
utfärdades en förordning därom år 1283. I vissa svenska landskapslagar var
våldgästning särskilt förbjuden, och i Alsnö stadga (1280) var det antal
följeslagare bestämt, som personer av olika rang ägde medföra. Liknande
bestämmelser men med ökat antal följesvenner ingingo i landslagarnas
konungabalk. Att dessa bestämmelser ej efterlevdes, visade de upprepade
förbuden mot våldgästning.[1]
I Alsnö stadga finnes första upprinnelsen till gästgiveriinrättningen i
Sverige. I varje by skulle häradshövdingen tillsätta en »rättare», som själv
skulle sälja åt de resande vad de behövde eller »rätta» dem till andra, hos
vilka de mot betalning kunde få husrum, kost samt stallrum och foder.
Bönderna voro vid vite skyldiga att sålunda stå till tjänst men icke att
mottaga flera hästar än 2. I Skenninge stadga av år 1335 intogs en taxa för
dylika prestationer med något högre pris än de i orten gällande. Där
färdvägar gingo genom stora skogar, inrättades i Sverige liksom i Norge här och
var själahus för de resandes övernattande. Förordning om inrättande av
värdshus för de resande utfärdades, som nyss nämnts, i Danmark år 1283,
i Norge vid ungefär samma tid om taverner på hela eller halva dagsresors
avstånd och i Sverige genom Skenninge stadga år 1335. Föreskrift om
sådana inflöt i landslagarna, och enligt Christoffers landslag skulle
avståndet mellan tavernerna ej överstiga 21/2 mil. I »storbyarna» skulle
fortfarande finnas rättare.
VÄGHÅLL. Anläggning och underhåll av bygatan, vars bredd i olika
landsdelar växlade mellan 7 och 15 alnar, samt tä och åkervägar, som skulle
vara så breda, så att två vagnar kunde mötas, voro byns gemensamma
angelägenhet men vägar inom enskildes skiftade ägor liksom utfartsväg från
nybygge på allmänningen ägarens. Farvägar, vilka enligt landskapslagarna
skulle finnas till alla byar, även de mindre »för att ej alla skulle trängas på de
större byarnas vägar» (Schlyter Glossarium), och som skulle vara 10 (i
Hälsingland 5) alnar breda, ålågo häradet. Konungens härväg (den stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
