Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I vissa lagar ålades för övrigt bönderna att hysa kringvandrande under
1 dygn.
BRANDSTOD. Var och en var skyldig att ansvara för den eld han
antände samt lämna ersättning för den skada den åstadkom och, vid
mordbrand, att böta allt det han ägde. För förlust genom eldskada skulle varje bonde
i häradet eller den hälft, tredje- eller fjärdedel därav, vari den brandskadade
bodde, giva denne brandstod i penningar (1—4 penningar eller 1 örtug)
eller spannmål (1/2 spann eller 1 skäppa).
ÅKERBRUKET. Åkern användes så gott som uteslutande till
sädesodling, och dessutom var sådan på svedjeland i skogen allmän, antagligen
mångenstädes å större ytvidder än å åkern. Redan tidigt började emellertid
omsorg om skogen att föranleda inskränkning i svedjebruket. Sålunda
utfärdade konung Albrecht i slutet av 1300-talet ett påbud i detta syfte.[1]
Ensädesbruket med oavbruten sädesodling torde hava varit det
ursprungliga och varit vanligt under förra delen av medeltiden. Det bibehöll sig segt
under hela denna tid i kust-, skogs- och bergstrakter, där föga odlad jord
fanns och betesmarker gjorde trädesåkern obehövlig till bete, såsom i
Hallands, Blekinge, Skånes och Smålands skogsbygder, i Vendsyssel[2] samt i
det norska vestlandet, — träde finnes ej nämnt i Gulatingslagen, under det
att Frostatingslagen ålade leiländingerne att årligen träda 1/4 av åkern.
Inom vissa delar av Jylland infördes trädesbruk så, att åkern efter 5—10
års oavbruten sädesodling fick ligga obrukad några år, varvid den
själv-vuxna växtligheten tjänade till bete, det i andra länder mångenstädes
brukade ursprungliga sädes-vallbruket.[3]
Det vanligaste blev dock att använda ettårig träda. Detta ansågs
uppenbarligen som ett framsteg, ty den, som ville träda, skulle enligt Ostgötalagen
(J. XI) hava vitsord till detta brukningssätt i byns åker. Trädesåkern
lämnades oplöjd till kort före sådden för att lämna mesta möjliga bete.
Det äldsta brukningssättet med 1-årigt trade torde ha varit tvåsädesbruk,
»halfnada trade», och detta förblev förhärskande i Öster- och Västergötland,
Bohuslän, de mellansvenska landskapen och Hälsingland, och förekom även
i Danmark ännu på 13:e århundradet och i Skåne.[4]
Med klosterfolket infördes på 11 :e och 12:e århundradena det i sydligare
länder vanliga treskiftesbruket, vilket de andlige, oavsett sitt nit för
jordbrukets höjande, hade intresse för, emedan åkertionden utgick av
sädesskörden. I det tolvte århundradet torde detta brukningssätt hava blivit det
vanliga på de danska öarna och i Skånes slättbygd, ty enligt Sjællands lag
och Skånelagen var åkern delad i 3 vångar, två bevuxna med »hårt korn»
(korn, vete, råg), vanligen korn närmast efter trädan, samt med något ärter
och rovor på råg-vete-vången. I de svenska landskapen spreds
treskiftesbruket långsammare från klostergårdarna. På Laaland uppkom ett
4-skiftesbruk genom att man tillade ett skifte med ärter, och även uppkom i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
