Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
torde dock ha odlats allmänt blott på Laaland och Falster och
mindre, ju längre norr ut man kom. Detta gällde antagligen även
råg, ty först 1466 påbjöds tionde av båda dessa sädesslag i Svealandskapen.[1]
I Norge var vete likaväl som råg (vilka tillsammans kallades hamalkorn =
borstlös säd) tiondepliktigt redan tidigt men odlingen därav obetydlig.
Rågodlingen tilltog, i den mån man övergick från 1- till 2- eller 3-skiftesbruk.
Den omtalas även i de gamla norska lagarna som vanligt utsäde, och i
Magnus Lagabötes landslag (VIII: 29) används rågs vikt som norm för
spannmålsvikten. Det norska riksrådet påbjöd år 1490, att varje bonde
skulle årligen så 1/2 tunna råg.[2]
Rågen såddes mest på eftersommaren. I Sverige var larsmässan (10 aug.)
laga såningstid, varav höstrågs namn larsmässråg, men även odlades
johanne- eller midsommarråg, mest å svedjeland, och vinterråg, som såddes
först efter »vinternatten» (14 okt.) och odlades på den i tegskifte liggande
åkern, vilken därigenom kunde betas längre.
Havre (hœstakorn) omtalas i de gamla danska och svenska lagarna utom
västmannalagen, men i Norge först från 1300-talet. Det antages dock (av
Hasund)[3] hava allmänt odlats tillsammans med korn åtminstone sedan
den äldre järnåldern. I Osebergsskeppet (från 800-talet) fanns ett förråd
av detta sädesslag, vilket i Harbardsljod (från omkring 870) omtalas som
allmän bondekost. Vestlandets fuktiga klimat var ju också gynnsammare
för havre än för korn, varför den förra vid odling av blandsäd borde hava
vunnit på det senare.
Havren odlades i Danmark (ock väl även i Sverige) ej på andra delar
av den ständiga åkern än å sådana, till vilka gödseln ej räckt, samt i övrigt
på tillfälligt uppbruten äng i utmarken.[4]
Ärter och bönor voro allmänt odlade i smått. De omtalas i Norge först
i Magnus Lagabötes lag, men räknades där som av gammalt
tiondepliktiga varor. I Svea land var odlingen av så stor betydelse, att särskilt
straff för stöld av dem var stadgat i Södermanna- och Västmannalagarna.
Ärter borde sås å Tiburtii dag (14 april), som räknades som »rätt
sommardag».
Rovor odlades allmänt till människoföda, särskilt å svedjeland, och voro
tiondepliktig gröda i Sverige och Norge. De omtalas i alla de gamla
landskapslagarna utom Skånelagen. Gotlandslagen ålade varje bonde att odla
1 lopsland (= 1/2 tunnland) rovor och den, som har hus men ej åker,
hälften så mycket.
Bovete synes hava börjat att odlas på Gotland under slutet av medeltiden,
ty det omtalas i kosten i Solberga kloster,[5] men finnes eljes icke omtalat från
de skandinaviska länderna förr än på 1500-talet.
Lin odlades väl i alla delar av de nordiska rikena, i Danmark mest i
Jylland, där det var tiondepliktig vara redan på 1300-talet, vilket det blev långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
