Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Spanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Valencia i stor omfattning till oljeberedning. Av spånadsväxter odlades
huvudsakligen hampa, i de sydligaste landsdelarna även bomull.
För södra delen av landet hade vin- och olivodlingen större betydelse än
åkerbruket. Vinrankan odlades på samma sätt som i Italien, dels stödd av
käppar dels hängande mellan träd. Även annan fruktodling såsom av oranger,
granatäpplen, fikon, mandel, johannisbröd m. m. var allmän i södern.
Köksträdgårdsodlingen hade också stor omfattning, särdeles av lök, som
sedan gammalt utgjort en allmän folkföda, samt tomater, som infördes från
Sydamerika, spansk peppar och allehanda grönsaker.
HUSDJURSSKÖTSELN var hos flertalet av jordens brukare obetydlig
så i djurantal som dessas beskaffenhet och ekonomisk betydelse, särskilt
gällde detta nötboskapen till följd av bristen på frodiga beten och emedan
mjölk föga ingick i folkets föda och oxarnas användning som dragare i
bergstrakterna var inskränkt genom åsnors och mulåsnors allmänna bruk
som lastdjur.
Nötboskapen tillhörde i de norra provinserna en tämligen storvuxen,
black ras, men var eljes i bergstrakterna småvuxen, vanligen mörkbrun
eller svartgrå, samt i södra provinserna av växlande färg. Den sistnämnda
boskapen har mest blivit känd genom tjurfäktningarna.
Hästaveln var också jämförelsevis obetydlig hos bönderna men bedrevs
med omsorg vid kungliga och adliga stuterier. Den av gammalt berömda
andalusiska hästen torde ytterligare hava förädlats av morerna med arabiskt
blod men även korsats med neapolitanskt blod, varifrån man härlett rasens
böjda näsprofil. Hans ståtliga yttre med lång svanhals och högt steg gjorde
den spanska ridhästen mycket efterfrågad, så iänge karusellritt var på
modet.
I de pyrenieiska bergstrakterna och Catalonien fanns ett mindre, livligt
och segt hästslag, som väl passade för sitt hemland men icke spelat någon
roll utanför detta.
Åsne- och mulaveln intog alltjämt en hög ståndpunkt tack vare en
storvuxen, svart åsnestam, som ansågs hava införts av morerna.
Fåraveln hade den ojämförligt största betydelsen inom landets
boskapsskötsel. Landets urgamla ras, merinos, intog en obestridd rangplats genom sin
ulls fina beskaffenhet, för vars bibehållande bruket att efter årstiderna driva
fårhjordarna till olika betesmarker med gott bete och lämpligt, torrt klimat
ansågs hava stor betydelse. För att möjliggöra dessa vandringar mellan
sommarbetet i delvis avlägsna bergstrakter och vinterbetet i det södra
slättlandet hade i lag stadgats rätt till bete efter de sträckningar, som de följde.
Tvister rörande denna rätts tillämpning avdömdes av särskilda domare.
Man skilde mellan olika merinotyper, av vilka de mest berömda voro:
Infantado, utmärkt av storvuxen, tät kroppsbyggnad med rundade former,
starkt veckad hud och stor rikedom av lång, i staplarna starkt hopklibbad
ull; Escurial, mer småvuxen, med smal och skarp kroppsbyggnad och kort,
ytterst fin, föga hopklibbad ull; samt Negretti, en mellanform mellan de förra.
Därjämte funnos icke vandrande hjordar. De hade mindre fin ull.
För att ej merinorasen skulle spridas till andra länder, uppehölls strängt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
