Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de självständiga bondehemmanen, vilka icke voro besvärade av några
feodala avgifter eller skyldigheter voro fåtaliga. Underdånighetsförhållandet
under en länsherre var så avgjort förhärskande, att det gamla uttrycket
»mille terre sans seigneur» (ingen jord utan jordherre) alltjämt anfördes
som allmän regel. År 1629 förklarade konungen i en ordonnans, att alla
jordegendomar, som ej lydde under en länsherre, voro vasallpliktiga under
konungen, om ej deras allodialnatur kunde styrkas genom lagliga urkunder.
Endast i Bretagne och Provence hade godsägarna mera allmänt sin jord
under eget bruk. Eljes var större delen av jorden vanligen upplåten åt
brukare.
Den fysiokratiska lärans anhängare ansågo, som redan nämnts, de större
jordbruken hava företräde framför de små på grund av de förras större
avkastning i förhållande till såväl areal som de vid jordbruket sysselsattas
antal och åberopade till stöd för denna mening såväl erfarenheten från
England som en uppskattning av inkomsten i Frankrike av större gårdar
jämförd med den från smärre. Men å andra sidan anfördes det blomstrande
småbruket i norra Italien, i Pyrenéerna och i Flandern som bevis för
motsatsen. I den mån svärmeriet för det engelska jordbruket svalnade, fick
den senare meningen allt mer överhand, desto mer som erfarenheten visade,
att i Frankrike som i England jordens sammanläggning till större
egendomar gjorde de förra bönderna till jordlösa arbetare eller löst folk. Klagan
över att storarrendatorerna nedtryckte lönenivån för arbetarna blev också
föga mindre bitter än tidigare över godsherrarnas tyranni. Åtgärderna för
jordbrukets befordran gingo därför under revolutionstiden övervägande ut
på skapande av mindre jordbruk och dessas stödjande.
Jordupplåtelse förekom i olika former och med olika grad av
beroende under jordherren, från sådana gårdar, som innehades av brukaren
med full förfoganderätt utan annan skyldighet än att betala avgäld, till
sådana där han var godsherrens livegne med av denne godtyckligt bestämda
skyldigheter. Under det att bail à censive, motsvarande ärftlig
landboupplåtelse mot avgäld i penningar och produkter samt ofta dagsverksskyldighet,
var det vanliga i äldre tid, så följde med det sjunkande penninge- och
stigande egendomsvärdet en benägenhet hos godsägarna för kortare
penningearrenden, fermage, vanligen på 1—3 år eller på obestämd tid, men även
dessa fingo oftast fortfara, så att de i verkligheten blevo ärftliga. Att kortare
upplåtelsetid blev vanlig, berodde även därpå, att alla upplåtelser på längre
tid än 9 år från fiskalisk synpunkt betraktades som avyttring av
äganderätten, varmed följde skyldighet att betala en överlåtelseavgift till staten.
I syfte att öka statens inkomster av inregistreringsavgifter för arrenden,
förbjödos under Ludvig XIV sådana på mer än 9 år.
Det blev från 1700-talets början vanligt, att avgälden betalades i endast
penningar, med undantag dock för södern, där delbruk, oftast hälften- men
även tredjedels- och fjärdedelsbruk, alltjämt voro regeln, d. v. s. jordägaren
erhöll 1/2, 1/3 eller 1/4 av avkastningen och lämnade utom jorden även alla
eller en del av kreaturen och av inventarier samt utsäde. Delbruket spreds
allt mer även i övriga delar av riket. Adam Smith beräknade att 5/6,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
