Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gröngödsling med bovete, vicker, åkerbönor, klöver och lupiner, liksom
påförande av aska, gips, kalk, snäckgrus och märgel var vanlig. Bränning av
ytjorden var vanlig i vissa landsdelar. Flåhackning och bränning
förordades.[1] I Gascogne brändes sädesstubben och även över åkern utbredd
halm, vilket ansågs fördelaktigare än att använda den som strö, vartill i
stället ginst brukades. I norra Frankrikes hedtrakter brukades både vid
nyodling och vid den fleråriga trädans uppbrytning att uppbacka ytjorden och
bränna den jämte ved i högar, således motsvarande kyttandet i de nordiska
länderna, varigenom väl jorden kunde få en stark gödsling och rensas från
ogräs, men också blev starkt utsugen.[2]
Det från det romerska jordbruket härstammande bruket att gödsla
utsäde genom stöpning i gödselvatten, vindrägg, salpeter och åtskilliga vätskor
av hemlig sammansättning omtalas, men som dårskap, och Duhamel
visade genom försök dess värdelöshet.
VÄXTODLING. Den vanliga växtföljden var alltjämt treskifte eller
i vissa landsdelar (kring Caen i Normandie, i Bourbonnais, Nivernais,
Guienne och Languedoc) tvåskiftesbruk. Men å ena sidan brukades
fortfarande i mindre väl odlade trakter att omväxla med flerårig sädesodling
och flerårigt trade, varvid i hedtrakterna ginst och ärttörnes uppväxt ansågs
fördelaktigt, dels genom att de själva förbättra jorden, dels genom
askgödslingen vid deras bränning. I Bretagne skall t. o. m. hava brukats att inså
ärttörne i sista grödan för att sedan under 3 år därav skörda havre. Ä den
andra sidan hade man i andra landsdelar övergått till intensivare
växtföljder, dels genom att taga flera bärande grödor mellan de ettåriga
trädning-arna, dels genom att ersätta trädesskiftet med odling av radsådda och
hack-rensade växter, såsom rotfrukter i de norra och majs i de södra
landsdelarna, eller av grönfoder eller ock att efter tidigt skördade växter såsom
hampa eller bovete giva jorden en halvträdning. A. Young omtalar från
slutet av 1700-talet åtskilliga intensiva växtföljder tillämpade i olika
landsdelar, av vilka flera använda i Flandern och Elsass närma sig fordringarna
på ett i nutida mening rationellt växelbruk. Dettas klassiska urtyp,
Norfolkomloppet, förordades redan på 1750-talet men synes icke ba tillämpats
i Frankrike under nu avhandlade period. Självfallet kunde dessa intensivare
växtföljder användas endast där ägorna skiftats och hägnats.
Utsädes växling omtalas från 1700-talet; helst hämtades utsäde från
fruktbarare till magrare jord. Duhamel ansåg rationellt att använda
utsäde från sådan trakt, där det når bästa utveckling.
Utsädet bredsåddes vanligen och myllades med årder eller harv; på
stenig och kokig jord förordades härför rullharv. Även förekom sådd på
upplagda ryggar. Vid mitten av 1700-talet framkommo förslag till
radsåningsmaskiner. En sådan, avbildad av Duhamel, lät säden falla ned i
trattformiga billar från hål i sålådans botten, vilka tillslötos av en fjäder,
som omväxlande slöts och öppnades genom utväxling från hjulaxeln.
Utsädesmängden reglerades medelst i botten på sålådan vridbart fästa skivor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
