Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Schweitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbundsmedlemmar, vare sig var för sig eller gemensamt förvärvade feodala
besittningar, så förblevo dessa och deras innebyggare i sitt förra beroende under
de nya innehavarna av länsherrerätten men blevo icke medlemmar av
edsförbundet.
Lantbefolkningen utgjordes sålunda fortfarande av fria bönder,
länsherrar och dessas avgifts- och arbetspliktiga underhavande (Hintersassen)
samt halvfrie brukare (Hörige) och livegne. Då, såsom i stor utsträckning
skedde, edsförbundet eller vissa till detsamma hörande »orter»
(= kantoner) förvärvade länsherrerätten till ett område, utövades denna genom en
landsfogde. Om än sålunda en stor, kanske större delen av landets
jordägare fortfarande var underlydande under länsherrskap, så var dock,
bortsett från det mindre politiska inflytandet och skyldigheten att utgöra
grundränta, ingen medborgerlig skillnad mellan dessa och de från länsplikt fria
odalbönderna. Även skillnaden mellan livegne och halvfrie samt helfrie
utplånades allt mer, ehuru livegenskapen i vissa landskap formligen
avskaffades först i slutet av 1700-talet, i Solothurn 1785 och i landet i övrigt i
samband med revolutionen.
Det ursprungliga demokratiska samhällsskicket förändrades småningom
i det att vissa släkter genom rikedom och anseende kommo att bilda en
aristokrati, vilken faktiskt och i stadsrepublikerna även genom
lagbestämmelser ensam hade befogenhet till medlemskap i styrelsen
(»Regimentsfähigkeit»). Kärnan i denna aristokrati utgjordes av kvarvarande släkter av
länsadeln, men därtill korrrmo framför allt sådana, som vunnit utmärkelse
och förmögenhet i utländsk tjänst som anförare för schweiziska legotrupper
eller även i civil tjänst. Minst framträdde detta i de gamla skogslandskapen,
där makten fortfarande stannade hos folkförsamlingen av alla manliga
fullberättigade medborgare över 16 år, men i de av större städer behärskade
landskapen blev stadsaristokratien enarådande, och bruket att i viktiga
frågor inhämta folkets mening (»Volksanfragen») upphörde i Bern och
Zürich omkring år 1600, och i Luzern förbjöds år 1580 alla folkförsamlingar
utan överhetens medgivande.
I de äldsta kantonerna av förbundet där blott få enskilda feodalherrar
funnos, hade de feodala bördorna till största delen försvunnit i och med
befrielsen från Österrikes överherrskap, men desto hårdare tyngde de på de
fortfarande länspliktiga bönderna, vare sig de lydde under enskilda
länsherrar, eller under en eller flera av edsförbundets kantoner, som förvärvat
länsherrskapet över hela områden (en stor del av Aargau och Vaud var t. ex.
länspliktig under Bern, och Thurgau var 7 kantoners gemensamma besittning).
Särskilt i de områden, som tillhörde flera kantoner gemensamt, klagade
bönderna över utpressning av de landsfogdar, som handhade förvaltningen, och
som voro tillsatta på blott 4 år, inom vilken tid de naturligtvis sökte att ej
blott täcka de utgifter till mutor m. m., som åtgingo för tjänstens
förvärvande, utan även därutöver rikta sig. Upprepade gånger uppstodo därför
resningar av bönderna för att förbättra sin ställning. Sådana förekommo
samtidigt med de sydtyska bondeupproren under reformationstiden, även
här framkallade av de religiösa frihetsidéerna (sid. 263) men stillades genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
