Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Nederländerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följdes, och på 1700-talet blevo denna och andra bestämmelser rörande
växtföljd allt mer sällsynta.
I Groningen blev vanligt, att arrendatorn skulle uppföra egna byggnader,
varför jorden sades vara bunden (beklemmt) till arrendatorns hus och
arrendeupplåtelserna betecknades Bekleming. Härmed följde, att arrendena
blevo fortvarande men med rätt till uppsägning och förändring av villkoren.
Från 1730-talet blevo »feste Beklemingen», d. v. s. kontrakt med
oföränderligt avgäldsbelopp vanliga, och då provinsen Groningen år 1764 beslöt att
avyttra sin utarrenderade jordegendom, bestämdes att sälja endast
ouppsägbara arrendekontrakt, så att ägaren till jorden blott skulle äga rätt
till räntan från egendomen, men dennas brukare ha full förfoganderätt
över densamma, blott med den inskränkning, att egendomen ej fick
styckas.
Från 1700-talet börja de i nutiden vanliga arrendena av »lösa parceller»
blott för 1 år eller, beträffande äng, en slåtter att omtalas. Dylika lotter
brukade, då de lågo avlägset från arrendatorns egentliga jordbruk, plöjas
och gödslas av ägaren, så att arrendatorn hade blott att så och skörda. De
brukades mest för odling av lin och potatis.
SMÅBRUK. Som redan nämnts, fortgick alltjämt styckningen av jorden
i vissa delar av landet, särdeles i det fruktbara flandriska låglandet, där
under senare delen av 1700-talet en mängd gårdar voro så små, att de
brukades huvudsakligen med handredskap.
I meningsutbytet om fördelar eller olägenheter av denna långt gående
styckning, synes, i motsats till vad fallet var i England, den övervägande
meningen hava varit till förmån för de små jordbruken, dels från social
synpunkt, i det att de gåvo en stor mängd folk en fast och gagnelig
sysselsättning och befordrade folkökningen, dels emedan de små jordbruken
övervägande alstrade för städernas försörjning med livsmedel viktiga animala
produkter (mjölk, kött, ägg) och grönsaker, vilka under dåvarande
förhållanden icke tålde längre transport. Man hade väl ögonen öppna för att
de lämnade mindre produktion av spannmål, men detta betydde mindre, då
behovet därav lättare kunde fyllas genom import. Att större jordbruk
ansågos mindre önskvärda, synes framgå av att en förordning år 1755 för
Hainaut fastställde 50 bonniers (omkr. 75 ha) åker som den största areal,
en arrendator fick innehava. Men även en för långt gången styckning
ansågs olämplig. Ofta framhålles som det lämpligaste, att egendomen vore så
stor, att den kunde giva en familj full sysselsättning och full bärgning och
krävde 1 plog, vilket i de bördigare trakterna ansågs motsvara 20—24 ha
men det dubbla på mager jord såsom i Ardennerna.
JORDREGISTER. För att åstadkomma en rättvis grund för bevillningens
fördelning på jordegendomen upprättades år 1686 ett jordregister. Då detta
ej var tillfredsställande, emedan det ej upptog de särskilda egendomarnas
värde, upprättade vissa byar egna jordeböcker (katastrar) och tillsattes
kommissioner för jordregistrets revision. Denna hade före revolutionen lett
till fullständiga katastrar endast för Luxemburg och Limburg.
ÅKERBRUKET. Den höga ståndpunkt jordbruket tidigt intog i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
