Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Storbritannien och Irland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Landets jordbruk främjades också genom allmänna åtgärder. Omsorg
började ägnas åt förbättringen av landets vägnät, varigenom avsättningen
av lantbrukets alster underlättades. Torrläggningen av sumpmarker, vilken
förut igångsatts huvudsakligen av klosterfolket, fortsattes nu av regeringen.
Framför allt märkes i detta avseende utdikningen av det stora kärrområdet
söder om the Wash i östra kustlandet. Elisabeths och James I:s
regeringstid var en avgjord framgångstid för jordbruket.[1]
De inre striderna under stuartarna och republiken medförde däremot
stillastående eller tillbakagång för landets jordbruk, men med Wilhelms
av Oranien tillträde till tronen (1688) vidtog åter en framgångstid. Han
kom från världens förnämsta jordbruksland och var väl förtrogen med
dess lanthushållning, vilken blev det föredöme, vars efterföljd snart gjorde
engelsmän och skottar till det övriga Europas läromästare i lantbruk.
Förhållandena voro också under nästan hela det 18:e århundradet gynnsamma
för jordbruket. Så gott som oavbruten inrikes fred rådde, och industrien
gick kraftigt framåt, så att den beredde en lätt avsättning för lantbrukets
alster och kunde bereda arbete för de skaror, som genom
bysamfälligheternas förvandling till samlade jordegendomar blevo hemlösa vid jordbruket.
Skördarna utföllo också i allmänhet gynnsamt tack vare ökad och förbättrad
odling, så att de trots en fortgående höjning av folkets levnadsstandard de
flesta år under århundradets förra del fyllde folkets behov av spannmål
och därutöver lämnade ett ofta betydligt överskott till utförsel.
Spannmålsprisen voro väl jämförelsevis låga, under det att dagsverksprisen stego, och
tiden var sålunda mindre gynnsam för jordbrukarna än för arbetarna,
varför ock mycket åker skall hava nedlagts till bete. Men tack vare rika
skördar och lönande ullpris voro dock förhållandena jämförelsevis goda
även för jordbrukarna. Härtill bidrog den tullpolitik, varpå man redan på
1300-talet slagit in för att motverka alltför stora växlingar i
spannmålsprisen. Utförsel av spannmål var vid den nyare tidens början förbjuden,
då priset på den inländska marknaden gick över en viss höjd (6 sh. 8 d. per
quarter vete), men blev år 1571 tillåten under vissa villkor och mot
exportavgift. Vid Carl II:s tillträde till regeringen 1660 infördes rätt till både
in- och utförsel men mot höga tullar. Är 1670 infördes systemet med
exportförbud och en lägre tullsats, när marknadspriset översteg ett visst
belopp (53 sh. 4 d.), men vid lägre pris en hög tull och därtill från år 1688
exportpremier vid låga spannmålspris.[2] Genom denna tullpolitik, som
tillämpades även beträffande andra lantbruksprodukter och fortsattes
oförändrad till år 1773, tryggades förbrukarna mot oskäligt höga pris och
odlarna mot prisens nedgång under en väl lönande nivå. Ullprisen voro
dock alltjämt så höga, att de vid de rådande höga arbetslönerna gjorde det
mer lönande att behålla marken till bete än att uppodla den. Efter 18:e
seklets mitt skedde ett omslag, i det att spannmålsprisen starkt stegrades,
särdeles sedan krigen med Frankrike gjort tillförseln osäker eller tidtals
avstängde den och medfört en stark höjning av frakterna. Upprepade svaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
