Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Storbritannien och Irland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brukades också på 1700-talet i Essex, varifrån den vid århundradets slut
spritt sig även till andra landsdelar.[1]
I motsats till »Essex-dikningens» grunda dikning av hela åkerytan
framhöll Joseph Elkington å Princethorpe[2], att det vattenförande lagret
och källådror borde uppsökas och diket grävas till grundvattnet eller ock
borrhål göras i dikesbotten, genom vilka vattnet kunde uppstiga för att
avledas. Likaså kunde vattnet avledas genom hål i dikesbotten ned till ett
genomsläppligt jordlager. Elkingtons uppfinning belönades med en
nationalgåva av 1,000 £ och fick rätt stor användning.
Ängsvattning omtalas på 1600-talet som en ny uppfinning[3] och förekom
senare i sydvästra Englands kuperade trakter[4] som både uppdämning och
översilning.
Gödsling av åkern skedde, så länge denna låg i tegblandning,
huvudsakligen genom de betande djurens spillning, och då ett intensivare jordbruk
med odling av rovor vunnit insteg, avbetades dessa vanligen på fältet för
gödslingens skull. Fårskötsel ansågs fortfarande som det bästa medlet
att vidmakthålla åkerns fruktbarhet. I avseende på gödslingen bibehöll sig
länge tron på gammalt skrock, såsom att gödseln borde utföras i nedan och
vid västanvind för att hava uthållig verkan. Som redan nämnts, framhöll
dock redan omkring år 1600 Sir Hugh Plat att kreatursgödseln borde
skötas så, att dess halt av växtnärande salt ej urlakades.
Under 1700-talet blev allt mer vanligt såväl att inblanda kalk för att
befordra gödselns sönderdelning som att kompostera den med kalk och
jord.[5]
Enligt Fitz-Herbert (sid. 313) hade såväl märgling som användning
av de många hjälpgödslingsmedel, som brukats under medeltiden, avtagit,
men senare tyckas sådana åter hava beaktats mera, i Child’s Large letter
(1655) omtalas ej mindre än 55 olika slag. Tånggödsling var vanlig i Wales
och gröngödsling med bovete förordades av Tusser (sid. 313). Även den
urgamla frögödslingen förordades av Hartlib enligt romarnas gamla
resept (sid. 68). Salpeter skall hava brukats till gödsling i början på
1600-talet, och något senare skola gatsopor från London hava tillvaratagits för
gödsling i stadens omgivningar.
På 1700-talet fick märgling stor användning; 80—100 lass borde påföras
per acre och detta upprepas vart 15:e—20:e år för att man skulle göra en
mager sandjord bördig för vete. Äran att hava infört bengödsling tillskrives
Coke of Holkham (sid. 314). Ett kalkrikt fosfatkonglomerat, kallat
crag, i Suffolk användes som gödsling i fyndortens närhet.[6]
Bruket att bränna den omplöjda eller flåhackade ytjorden för jordens
gödsling skall hava införts från Frankrike, men Arthur Young varnar
för dess upprepade användning, emedan jorden därigenom bleve utsugen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
