Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling / 325 (1925) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Storbritannien och Irland

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

trädosskiften. I och med att inhägnandet av åkerjord och allmänningarna
foitskred, inträdde framsteg ej blott i kreaturens antal idan även i ökad
kroppstillväxt. Under det att sålunda medelvikten år 1500 uppgavs för kor
till 320 och för får till 28 skalp. (145 och 13 kg.) omtalas 100 år senare så
höga vikter som 600 skalp, för bästa nötkreatur och 44—46 för får.

Fig. 74. Rob. Bakewell.

Denna framgång blev ännu mer utpräglad och allmän under 1700-talet,
vars senare del blev en
genomgripande reformperiod för den
engelska kreatursskötseln.
Fodertillgången ökades genom den fortgående
inhägnaden av betesmarker och
åker samt odling av rödklöver och
rovor, och därjämte började också
utfodring av oljekakor och annat
kraftfoder. Strävandet att öka
djurens storlek och köttrikedom
sporrades av stigande efterfrågan på
kött och, beträffande får, genom
den nedgång i ullprisen, som blev
en följd av utförselförbudet för
denna vara (sid. 331). Endast i
Englands, Wales’ och Skottlands
bergstrakter, i vilket sistnämnda
land man hade fäbodar (shealings) på de avlägsnare betesmarkerna, förblev
betet på de naturliga betesmarkerna huvudsaken. I rikets övriga delar
ägnade man väl omsorg åt betesmarkernas förbättring, men på åker odlat
foder blev allt mer övervägande även till sommarstallfodring.

Samtidigt som sålunda husdjurens utfodring förbättrades, inriktades
arbetet på att frambringa djur med stor förmåga att bilda mycket kött av
bästa beskaffenhet. I detta avseende stodo de brittiska kreatursraserna
mycket lågt. Hos nötkreaturen hade lämpligheten som dragdjur varit den
högst uppskattade egenskapen, och högbenthet och grov benbyggnad hade
därför synts mest önskvärda. Hos fåren hade ullens mängd och
beskaffenhet hittills ansetts som det viktigaste, samtidigt som dock stort avseende
fästes vid i olika trakter växlande smakriktning i avseende på eljes
oväsentliga yttre karaktärer såsom färg, hornens riktning m. m.

Konsten att hos de oförädlade lantraserna utbilda produktionsanlagen i
viss riktning utvecklades först av Robert Bakewell (1725—1794),
en lantman, vilken förvandlade sin fädernegård Dishley i Leicestershire till
en verklig mönstergård med avdikade åkrar, bevattnade ängar och kreatur,
som överträffade allt vad man dittills skådat. Målet vid hans djuravel var
att frambringa djur med snabb tillväxt och förmåga att ansätta mest
möjligt av kött på de kroppsdelar, vars kött är värdefullast, med minsta möjliga
utveckling av i detta avseende mindre värdefulla delar, d. v. s. djur med
fin benbyggnad, litet huvud och korta extremiteter. »Det kostar lika mycket
att göra horn, ben och avfall som kött, men endast det senare betalar sig.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>