Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Storbritannien och Irland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På de magra betena kunde nötboskapen ej tävla med fåren vare sig i
förmåga att föda sig eller i avkastningens värde i förhållande till
omkostnaderna, och den stod därför tillbaka för dessa i den dåtida
lanthushållningen. För att hindra nedgången i nötboskapens antal utfärdades därför
åtskilliga olika förordningar, såsom under Henrik VIII förbud att
slakta kalvar under vissa månader på året och under Filip och Maria
ett påbud, att för varje 60 får skulle hållas en ko, för 120 får årligen
uppfödas en kalv, o. s. v. Bland nötboskapen hade naturligtvis oxarna den
största betydelsen. Vanligen användes de som dragare till 9—10 års ålder
och göddes sedan efter vårbrukets slut på betet till slakt.
Först i senare delen av 1700-talet började man att mera bestämt skilja
mellan de olika raserna. Man indelade dem efter hornstorleken. De flesta
räknades som medelhornade. Bland sådana omtalas de helröda North
Devons, Sussex och Herefords, de svarta Cornwall-, Pembroke- och Anglesea,
den rödbrokiga Ayrshire, som var högst ansedd för sin mjölkavkastning,
samt West-Highland-, Aberdeen- och Angusraserna. De båda sistnämnda,
som delvis bestodo av kulliga djur, brukade gödas för Londonmarknaden i
Norfolk och Suffolk, vilkas nuvarande kulliga boskap skall hava
uppkommit genom korsning mellan dessa båda tillförda djur och grevskapens
lokala slag, av vilka Norfolks i regel var behornad, under det att Suffolk
sedan gammalt även haft kullig boskap.[1]
Den långhornade boskapen i nordvästra och Midland-grevskapen var
röd- och vitbrokig eller strimmig, storvuxen och tidigt berömd som både
kött- och mjölkras. Bakewell sökte förädla den, men utan att
resultatet motsvarade det som nåddes med den korthornade boskapen i
Yorkshire och Lincolnshire. Denna, vilken av Culley i Observations of live
stock (1786) kallas den korthornade eller holländska, uppgives allt sedan
början av 1600-talet hava korsats med holländska tjurar, varför ock dess
färg var växlande men mest röd och vit, vilken också var det vanligaste hos
de holländska djuren.[2] Den kallades även Holderness- eller
Teeswater-boskap och omtalas som storvuxen men illa byggd och mjölkrik. Den skall
redan tidigare hava varit föremål för strävanden att förädla den till en
köttras, men förtjänsten omi den förädlade korthornsrasen tillskrives i främsta
rummet bröderna Robert och Charles Colling.[3] Vardera av dessa
samlade en besättning av utvalda djur av ortens boskap och lyckades att
enligt den av Bakewell redan med framgång tillämpade avelsmetoden
(sid. 325) under åren 1770—1810 bilda synnerligen utpräglade
göddjursstam-mar med stor snabbvuxenhet och säker förärvningsförmåga.
På rasens bildning anses några särskilda djur hava haft det största
inflytande. Främst nämnes tjuren Hubback, vilken skall hava haft till fader
Studley av en berömd korthornsstam. Han var liten, med särdeles rundade
former och en sällsynt fin hud, men med ringa fruktsamhet, vilken
egenskap jämte de goda gingo i arv till hans avkomma, samt av hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
