Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under Katarina II fick kolonisationen större omfattning och i viss
mån annan karaktär. Hon sökte att genom kolonister från andra länder med
högre kultur skapa härdar för framåtskridande i sitt rike. Genom ett
manifest år 1762 inbjöd hon kolonister från utlandet, dock ej judar, att slå sig
ned å anvisade orter i Ryssland. De erhöllo fri jord, religionsfrihet,
skattefrihet under 30 år, frihet från krigstjänst samt i mån av behov kontant
understöd. Kolonisterna erhöllo äganderätt till jorden men utan rätt att sälja
den. Invandringen riktades först till Sibirien och de östra guvernementen
men senare på landet mellan Don och Volga.
Tillströmningen av immigranter blev så stor, att den tidvis måste stoppas.
Bristen på kontroll över de av avlönade värvare anskaffade kolonisterna
gjorde, att dessa delvis voro av undermålig beskaffenhet. Till följd härav
samt av deras ovana vid de nya förhållandena och den inhemska
befolkningens motvilja mot främlingarna råkade en stor del av kolonisterna till
en början i svårt betryck, men småningom blevo de acklimatiserade, och
välmåga inträdde. Däremot lära koloniernas exempel föga ha inverkat på den
omgivande ryska befolkningens jordbruk. Sedan Turkiet år 1774 avträtt de
gränstrakter, som förut tidtals lytt under dess välde samt den zaporogiska
republiken i Ukraina följande år underkuvats, igångsattes även här en
kolonisation, som snart framkallade ett välordnat jordbruk på denna fruktbara
jord. Immigranterna voro huvudsakligen tyskar, men en koloni i Nya
Ryssland bildades år 1782 av svenskar från Dagö. Denna koloni
Gammel-Svenskby har alltjämt bibehållit sin nationalitet oblandad.
En inre kolonisation med ryssar, som Katarina år 1792 igångsatte, vid
vilken 800,000 deciatin (1 dec. = 1,093 ha) utdelades i gårdar om 15 dec,
hade så ringa framgång, att företaget år 1810 uppgavs.
JORDBRUKETS UTVECKLING. Regeringens åtgärder för jordbrukets
främjande hade alltjämt så gott som uteslutande till syfte dess utbredning
till förut blott för nomadisk kreatursskötsel använda områden, en strävan,
som fann blott ringa gensvar hos den nomadiska befolkningen själv. Då
åkerbruk började att vinna insteg hos befolkningen i rikets sydöstra delar,
så skedde detta av nödtvång, i det att de utifrån inträngande odlarna
minskade betesmarkerna, så att den blev otillräcklig att utan åkerbruk fylla
folkets levnadsbehov, och till en början var det vanligt, att områdets egen
befolkning lejde ut sin jord åt jordbrukande grannfolk mot andel i skörden.
Peter den store strävade dock även att förbättra lantbruket. Sålunda
befallde han odling av vin, tobak och mullbärsträd, användning av lie
vid sädesskörden i stället för skära samt lät införa holländsk nötboskap,
vilken korsad med den inhemska boskapen sedan vunnit stor utbredning i
norra Ryssland under namn av Kolmogory- (Holmgårds-) ras.
Om jordbrukets enskildheter i äldre tid äro för övrigt underrättelserna
mycket knapphändiga, delvis väl beroende på saknaden av inhemsk
lantbrukslitteratur från denna tid. Den ålderdomliga ståndpunkt, som ryssarnas
jordbruk intill senaste tid intagit, gör det dock tydligt, att förändringarna
intill det 19:e århundradet varit obetydliga.
Oavbruten sädesodling, tills jordens utsugna tillstånd tvang till att lämna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
