Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under medeltiden böljade samlandet av kronans och adelns strögods till stora
väl avrundade besittningar fortgick i ökad omfattning genom köp och
ägobyten, varigenom en mer ekonomisk förvaltning av godsen möjliggjordes.
Under senare delen av det 16:e och början av det 17:e århundradet,
Danmarks och dess adels mest lysande period, ökades välståndet i landet, men
välståndet alstrade överdådigt levnadssätt, så vid hovet som i alla
samhällsklasser. Konungen och adeln tävlade i ståtliga praktbyggnader, för vilka
bönderna betungades med mycket arbete. Kom så härtill krigen, av vilka
särdeles det mot svenskarna under Carl X Gustaf, då fiender och
bundsförvanter tävlade att ödelägga landet, tog hårt på landets välstånd.
För att upphjälpa statens finanser såldes en mängd av kronans gods,
varvid försäljningen omfattade ej blott kronans landbogårdar utan även statens
rättigheter (»herligheder») gent emot de självägande böndernas gårdar, till
vilka godsägaren sedan oftast också strävade att förvärva äganderätten. Trots
den starka nedgång i priset å bondgårdar, till 1/4—1/5, av det under senare
delen av 1500-talet gällande, förmåddes bönderna att i stor omfattning mot
gällande förbud men med regeringens goda minne sälja sina gårdar till
landbogårdar under adelsgodsen, dels genom sin fattigdom och löftet om
frihet från hoveritjänst under sin livstid eller vissa år, dels genom hoppet
om större trygghet under en mäktig herre mot uttagning till krigstjänst,
extra skatter och allehanda tungor, såsom gästning, körslor och arbeten vid
slotts och befästningars byggande. För att öka sina inkomster drog också
adeln in landbogårdar under sina huvudgårdar. Då alla skatter till staten
såväl som det huvudsakliga arbetet vid godsen vilade på bönderna, ökades
dessas bördor i samma mån som de självägande böndernas och landhornas
antal nedgick, och såväl de genom indragning av landbogårdarna förstorade
adelsgårdarna som bondgårdarna råkade alltmer på förfall.
Ansatser till förbättring av sakernas tillstånd saknades ej. Christian
IV (1588—1648), det överdådiga hovlivets och slottsbyggandets kanske
främste representant, intresserade sig för jordbruket på kronogodsen,
inrättade nya kungsladugårdar och holländerier, införskrev utländska
sädessorter och avelsdjur m. m., och syntes även ömma för bönderna, i det att
han medgav bönderna på kronans gods rätt att friköpa sina gårdar samt
manade adeln att eftergiva bondsönernas skyldighet att stanna på godset,
— vilket dock allt blev utan verkan. Den framsynte statsmannen
Hannibal Sehested (1609—1666) framhöll också i sitt efter hans död
framkomna politiska testamente böndernas frigörelse som det rätta medlet att
upphjälpa riket från dess ekonomiska förfall. Detta vann dock ännu ingen
anklang.
Med enväldets införande år 1660 och utfärdandet av Christian V:s
danska lag 1683 inskränktes emellertid adelns rättigheter över bönderna och
minskades dessas förtryck. Adeln förlorade skattefriheten för sin jord och
all jordegendom taxerades till viss skatt i tunnor hartkorn, som infördes i en
matrikel (sid. 348), men då efter år 1671 en ny högadel av grevar och baroner,
till stor del tyskar, uppkommit, fick denna ökade privilegier gent emot sina
underhavande och tillika skattefrihet för sina huvudgårdar och grevarna för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
