Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Värmland invandrande finnar och i Tröndelagen genom jämtar. På svederna
odlades mest höstråg, som föga odlades på den ständiga åkern, eller i stället
för råg skallöst korn (Thorebyg) samt rovor, lin och hampa. Här liksom
annorstädes framkallade den rika askgödslingen flerdubbelt större skördar
än på den svagt gödslade åkern, men då sveden behölls i odling blott 1—2 år,
vållade svedjebruket svår skogsförödelse, varför inskränkningar i dess
användning snart påbjödos. Under Fredrik III (1648—1670) förordnades,
att bränning på skog skulle få företagas blott på platser, som anvisats av
ortsmyndigheterna, och ej i juni och juli, vilken tid passade för odling av
svedjeråg, som borde sås i början av augusti på nybränd mark. Tillika
påbjöds, att svedjelandet skulle fullständigt uppodlas, dock så att efter »norskt
manér» med stubbarnas avlägsnande kunde få anstå i 6—8 år. Till följd av
dessa inskränkningar i svedjebruket avtog detta allt mera under senare
delen av 1700-talet, och finnarna blevo fasta jordbrukare dels som landbönder
dels som självägande. .
I södra och västra landsdelarna användes bränning, dels på nyröjd åker
kyttande av torv, mossa m. m. på bål av stockar, enbuskar m. m., dels på
ängsmark bränning av högar och ris och buskar (»kasbränning») varefter
askan spreds och rovor odlades i brandfläckarna.
SÄDESSLAGEN. Korn var huvudsädet i större delen av landet, men
havre i de svagare jordbruksdistrikten i sydöstra Norge och i de kusttrakter,
där de nådde mognad. Redan år 1665 uppskattades den till 2/3 av rikets
utsäde. Dess framgång förklaras av halmens stora värde till foder och kärnans
som hästfoder, särdeles i såg- och bergverksdistrikten, jämte dess ringa
fodringar på jord och gödsling. Odlingen av råg och vete var jämförelsevis
obetydlig men i stark ökning. Höstråg odlades huvudsakligen på svedjeland, men
under 1700-talet alltmer även på åker, där dock vårråg var allmännare. Av
korn odlades jämte vanligt sexradigt även mycket stjärnkorn (valbyg), samt
i mindre mängd tvåradigt (fladbyg), risbyg (zeocriton) och naket Thorebyg,
vilket odlades blott på svedjeland men hade den betydelse, att det i 1687 års
landslag nämnes som tiondepliktig vara. Av havre omtalas norsk, dansk (i
de sydöstra landsdelarna) samt i senare delen av 1700-talet även engelsk och
polsk. Av vete, som odlades huvudsakligen i Kristianiatrakten, omtalas
brunaxigt borstvete och vitaxigt kavelvete, det senare allmännast och mest ansett.
Blandsäd av korn och havre kom utanför det speciella kornområdet i
Oplandene och i Nordlandet på 1600-talet i betydelse närmast efter havre
men intog senare allt mindre plats i sädesodlingen. Proportionerna av de
ingående sädesslagen växlade efter jordens godhet, och man talade om
»hæffret Byg» och »bjuget Havre». Tron, att korn i våta och kalla år
förvandlades till havre och havre till flyghavre var allmän och »kunde icke
förnekas av de förnämsta natur- och åkerbrukskunnige» men betvivlades av
E. Pontoppidan i Norges naturlige Historie (1752). På Vestlandet
odlades även blandsäd av havre, korn och råg (hæffret korn) och »kapsäd»
av havre, korn och höstråg, som första året gav skörd av vårsäd, det andra
av råg. Ärter och bönor odlades mest i Kristianiatrakten och gråärter i
Oplandene. Bovete förekom i Kristianiatrakten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
