Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av krono- och skattejord fortgick, och frälseköp, eller försäljning av kronans
gods och räntor till frälsemän, vidtogo. Försäljning av äganderätten till
kronojord till skatte hade börjats under Johan III genom överlåtelse
av bördsrätter, d. v. s. försäljning till bonde av äganderätt till kronohemman
med rätt för kronan att återköpa hemmanet, en försäljning, som under
Carl IX skett blott för regentens livstid. Denna avyttring återupptogs
under Gustaf II Adolf.
Dennes näringspolitik gick främst ut på att främja handel och industri,
och städerna gynnades på landsbygdens bekostnad. Förbudet mot landsköp
skärptes och bönderna betungades med arbeten och forsling för bergsbruket.
Husbehovskvarnar förbjödos år 1625, och sträng kontroll infördes över att
all malning skulle ske vid tullkvarnar, vilka betalade skatt till staten. År
1629 påbjöds, att alla skvaltkvarnar, för vilka ägaren ej ville betala skatt,
skulle utrivas, men då detta vållade stora svårigheter, där avståndet var stort
till tullkvarn, medgavs år 1630 att hava skvaltkvarn för husbehovsmäkl.
Det ekonomiska betrycket bars dock tåligt under Gustaf Adolfs tid
till följd av den rättvisa, varmed gärderna utkrävdes, och den noggrannhet,
varmed de användes för rikets nytta, samt ej minst genom inverkan av
konungens och hans främste medhjälpares personligheter. Efter hans död
upphörde dessa bärande krafter att verka hos folket, och krigströttheten och
armodet kändes desto svårare, som redbarheten i förvaltningen slappades.
Adeln begagnade sig av rikets trångmål till att öka sina privilegier och
förläningar. Frälseköpen togo ökad omfattning, och då de skattdragandes antal
därigenom minskades, ökades de återståendes skattebelastning. Aven de till
frälse sålda gårdarnas avgifter ökades ofta därigenom, att tillfälliga gärder,
som vid tiden för frälseköpet ålågo gårdarna, kommo att kvarstå som å dem
vilande evärdliga bördor. Mot adelsmannen, som köpt kronans ränterätt,
hade också bonden svårt att hävda sin äganderätt till gården, och skillnaden
mellan självägande bondgårdar å förläningar och landbogårdar blev allt mer
osäker.
I de förra danska provinserna bibehöll adeln enligt Malmö recess 1662
sina rättigheter över sina bönder, men detta upphörde år 1683, då den
svenska landslagen infördes i dessa landskap, och de försök, som senare
gjordes att tillämpa det danska vornedskabet och binda bönderna vid
godset, blevo avvisade.[1]
Böndernas beroende av och arbetsskyldighet till de adliga godsherrarna
ökades rätt allmänt. Även de självägande böndernas frihet inskränktes allt
mer. Deras rätt att utarrendera sin jord inskränktes, och de fingo icke rätt
att för dennas brukning hava så mycket folk, som de ansågo nödigt. För’
övrigt drogs den arbetsföra ungdomen till godsen av hoppet att där undgå
utskrivning till krigstjänst.
Klyftan mellan bönder och frälsemän vidgades också genom den lyx och
det överdåd i levnadssätt och byggnader, som adeln utvecklade under
inverkan av vanor från kriget. Från denna tid härröra många av de ståtliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
