Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hungersnöd, som föranleddes av de stränga vintrarna 1705, 1708 och
1709. Utförseln av spannmål, som vid mitten av 1600-talet nådde sin
höjdpunkt med över 100,000 t:or om året, efterträddes nu av ett ständigt behov
av införsel. År 1720 var nöden så stor, att rådet såg sig föranlåtet att
kungöra allmän tillåtelse att å kronans skogar skava bark till inblandning i
brödet. En mängd hemman lågo nu öde även i rikets bördigaste delar.
Många sådana lades under kronan, och andra fingo indragas under godsen
mot skyldighet att för dem utgöra skatt till kronan. Därjämte sökte man
genom löfte om flera års skattefrihet locka folk att taga sådana hemman i
bruk.
Regeringens omsorg om näringarna var även under denna tid av yttersta
nöd för jordbruket främst riktad på bergsbrukets och manufakturernas
förkovran. Sålunda, då statens finansnöd tvang till ökad försäljning av
kronojord till skatte, tillerkändes väl förmånsrätt till skatteköp åt åbon å
hemmanet, men om åbon icke ville eller förmådde begagna sig härav, så skulle i
ort, där bergsbruk bedrevs, denna rätt tillkomma ägare av bergsbruk som
förut betjänat sig av hemmanets skog. Senare (år 1723) förordnades, att i
ort, där något »ädlare» verk eller manufakturverk funnes, intet
kronohemman fick säljas till skatte, förr än det visats, att det ej var behövligt för
verkets underhåll och förkovran. År 1731 tillerkändes vittgående rättigheter
åt bruken gent emot bönderna, men stadgades dock, att åbo ej fick drivas
från hemman, som. skatteköpts, så länge han fullgjorde sina skyldigheter.
Redan under föregående århundraden hade rätt till skogsfång å ej blott
kronoskogar och oavvittrade marker utan även å angränsande allmänningar
under namn av bergslags- och bruksallmänningar upplåtits till bergverkens
stöd. Genom k. brev den 14 mars 1689 infördes regeln, att bestämda
områden upplätos mot en låg rekognitionsavgift (avgift till erinran om
äganderätten) , dock så att brukens rätt icke fick inkräkta på hemmanens
nyttjanderätt och avverkningen icke bedrivas så, att den lände till förfång för
skogens bestånd. Genom k. brev den 7 nov. 1690 och den 11 dec. 1696
befriades »ädlare» verk från denna avgift, men för övriga verk tredubblades
avgiften den 24 nov. 1747, varvid tillika stadgades, att upplåtelsen gällde blott
så länge bruksrörelsen hölls uppe och skogen ej anlitades utöver verkets
behov. Under sådana förhållanden skulle upplåtelserna ej kunna återkallas.
Då efter slutet av krigstiden under Carl XII de styrande började ivra
för upprättandet av »landskulturen» genom anläggande av nybyggen i
Norrland, var tillgodogörandet av därvarande malmtillgångar ett lika
framträdande syfte som landets uppodling. De härom utfärdade bestämmelserna
finnas nedan (sid. 386) omnämnda i ett sammanhang.
Ett i ögonen springande bevis på det företräde, som gavs industrien
framför jordbruket, var, att rätten att hava arbetare vid jordbruket inskränktes,
för att öka tillgången på arbetskraft för bergsbruk och manufakturer. I
1686 års tjänstehjonsstadga begränsades det antal arbetare, som en bonde
skulle äga att använda (se sid. 380).
Förbudet mot landsköp (sid. 379) bibehölls, och det gick så långt, att
förbud utfärdades den 17 dec. 1748 mot »husvävnad» annat än av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
