Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
husen och större trädgård, ha företrädesrätt att bo kvar; men eljes skulle
den eller de sökande främst vara skyldiga att utflytta. För att underlätta
utflyttningen i Skåne och Skaraborgs län erhölls bidrag av statsmedel.
Enskiftets införande innebar ej ett upphävande av storskiftesförfattningen utan
valet stod fritt mellan de båda skiftesformerna, och om den efter ansökan om
enskif te av K. Befde förordnade lantmätaren fann, att dylikt skifte ej kunde
genomföras utan någons skada, skulle ansökan därom avslås.
AVVITTRING. Redan genom k. förordning den 15 mars 1535 om
nybyggen likasom genom 1647 års och följande skogsordningar hade bestämts, att
enskildas områden skulle avskiljas från kronans skog. Enligt föreskrifterna
angående avvittringen i förordning den 19 dec. 1683 skulle förefintliga
rågångar äga vitsord även i de fall då, såsom i stor utsträckning skett i
Norrland, oavvittrad mark utan laglig rätt tagits i besittning. Saknades rågångar,
så borde hemmanet få så stort anslag av skog, som det behövde för att vara
fullsuttet. Kunde härad eller socken bevisa sin rätt till skog som allmänning,
skulle denna rätt lämnas okränkt. Det återstående området skulle vara
kronans. På denna grundval har avvittringen sedan byggts.
Under det tidigare styrelsen snarast förhållit sig avvärjande gent emot
enskildas besittningstagande av skogsmark, vilken ansågs tillhöra staten,
framträdde, som redan omtalats, fram emot mitten på 1700-talet ett livligt
intresse att befordra bebyggelsen av Norrland. Avvittring anbefalldes i
Ångermanland genom k. brev den 2 okt. 1742, i Jämtland den 9 juli 1754,
varjämte utfärdades instruktion för avvittringen i Västerbotten den 23 maj
1780 och k. brev om densamma den 11 sept. 1787 och därvid föreskrevs
jämte nyss nämnda grunder, att hänsyn skulle tagas även till blivande
nybyggesanläggningar på kronans allmänningar och överloppsmarker.
Avvittringen fick dock ingen större omfattning förr än under följande århundrade.
JORDDELNING. Enligt den gamla uppfattningen, att hemman borde
bibehållas oförminskade, för att deras skatteförmåga ej måtte nedsättas, fick
skattehemman ej delas utan borde, när skattebonden dog, Kisas av närmaste
bördeman, som ej ägde hemman, eller, om sådan ej fanns, säljas odelat.
Denna grundsats vidhölls i flera under 1500- och 1600-talet utfärdade
författningar, och därjämte fastställdes, att den som mest ägde i ett skattehemman
och var bäst fallen att besitta det, ägde rätt att utlösa de övriga delägarna.
Genom en resolution den 17 febr. 1652 medgavs dock rätt för delägare i ett
hemman att behålla var sin lott däri, om hemmanet vore så gott, att flera
därå kunde finna sin bärgning, och genom en resolution den 10 juni 1684
sattes 1/4 mantal som den gräns, utöver vilken klyvningen ej fick ske, dock
med undantag från denna regel för vissa landsdelar. Genom ett k. brev den
26 mars 1718 medgavs obegränsad rätt till hemmansklyvning, men detta
medgivande återtogs redan 1721, då det förra förbudet mot klyvning till mindre
än 1/4 mantal åter infördes, och detsamma blev också gällande enligt 1734
års lag. I samma års skogsordning föreskrevs, att landshövding och
häradsrätt skulle pådriva byskogarnas delning. Redan genom en förordning den 30
juni 1747 medgavs dock rätt att klyva skatte- och kronohemman i 6—8 eller
mindre delar, allt efter som hemmanen prövades kunna tåla, och genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
