Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sidan. I Norrland, Värmlands samt Västmanlands skogsbygder var en enkel
gård med byggnader på alla 4 sidorna det vanligaste. I de nordliga
landsdelarna var oftast gårdsplanen så rymlig, att husen ej utfyllde sidorna. I bruten
terräng, där fyrkanten ej bekvämligen kunde användas, lades byggnaderna
mest i längor tvärs för sluttningen. Stundom byggdes, utom bastu och
bagarstuga, även loge, lador och härbre utanför fyrkanten. I fähuset fanns ofta
eldstad, och folket använde då detta även som tvättstuga. Vid prästgårdar,
och än mer vid herrgårdar, lades vanligen fägården mera avskild från
mangårdsbyggnaderna, och även ofta de särskilda husen mer i sär. Under
1600—1700-talen ökades husens antal vid såväl bond- som i synnerhet präst- och
herrgårdar. I de skogrikare delarna av mellersta Sverige blev vanligt, att det
fanns 2—3 boningshus, varav ofta ett var »fördelsstuga», d. v. s. bostad för
de gamla, som åtnjöto fördel (undantag). Vanligen fanns där även stolpbod
(»härbärge, härbre»), särdeles i norra Sverige. Enligt Carls XI:s
husesynsförordning liksom i 1734 års lag, kap. 2 av byggningabalken uppräknas
de hus och lokaler i dessa, som borde finnas, näml. a. i mangården: stuga
med förstuga och kammare, så ock gäststuga, där gården så stor är, källare,
visthus och sädesbod, redskapshus, hemlighus, port och lider; b. i
ladugården: stall, fähus, fårhus, svinhus med nödiga foderrum, så ock loge och lador,
efter som gården är stor till. Badstuga eller mäHehus samt ria, där skog
finnes, skola sättas avsides.
Boningshusen på präst- och större bondgårdar hade på 1500-talet jämte
de av gammalt vanliga rummen (förstuga, kåve och stuga) även en gäststuga
på motsatt sida mot stugan, och på 1600-talet hade ofta tillkommit en
»fram-kammare» innanför gäststugan eller 2 kammare innanför stugan. I
Västmanlands och Dalarnas bondgårdar skedde utvidgningen även så, att två enkla
gavelsvalehus sammanbyggdes till en parstuga med ingång och förstuga mitt
på och ett rum åt vardera gaveln.[1] Byggnaderna i södra Sveriges skogfattiga
bygder voro vanligen korsvirkes- eller klenhus men eljes mest av timmer
med korsknutar. Taken voro merendels täckta med torv eller takved å såväl
bond- som prästgårdar; på slätterna användes i vissa trakter halmtak mest, i
skogstrakterna spåntak innan vattensågar funnos,[2] varefter brädtak blevo
vanliga. Rödfärgning av husen förekom åtminstone på 1700-talet, möjligen
tidigare. Särskilda sommarstugor, såsom ännu brukas i Norrland, förekommo
litet varstädes i landet.
Fäbodar brukades ej blott i norra Sveriges skogrika trakter utan även
i mellersta Sverige, och liksom i Norge dels avlägsna utfäbodar, dels
närmare bygden belägna byfäbodar, vid vilka vanligen åker uppodlades, och
vilka därför ofta utvuxo till nya byar. Även hade man halvfäbodar, belägna
så nära bygden, att mjölken kunde dagligen hemföras.
LANTBRUKETS UTVECKLING visas av en jämförelse mellan äldre och
nyare arbeten av den anförda litteraturen, men har även statistiskt påvisats
genom av H. Forssell[3] offentliggjorda och bearbetade tiondeuppgifter för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
