Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustaf Vasas brev och Per Brahes hushållsbok att döma intogo
1500-talets bildade jordbrukare vid jordens skötsel en lika långt framskriden
ståndpunkt som de främsta i andra länder, men så var knappt förhållandet
vid 1700-talets slut. I råden och anvisningarna för arbetena vid jordbruket
rådde mycken vidskepelse, särdeles i avseende på månskiftenas, vindens och
helgondagars betydelse. I ny borde sålunda virke fällas för att bliva
varaktigt och slakt utföras, för att köttet skulle bliva drygt, men sådden ske i nedan,
och olika växters sådd helst på vissa helgons dagar. Ärter borde sås mellan
kl. 9 och 12, ej vid sunnan- eller nordanväder, emedan de då bliva mycket
maskstungna, men vårråg i sunnanväder o. s. v. Tron på en arts förvandling
till en annan var allmän, såsom att vete i mager jord förvandlas till råg, råg
till korn, korn till havre samt råg och havre till losla och flyghavre var
allmän. Redan Per Brahe framhöll oförnuftet häri lika kraftigt som
Linné. Sveriges framstående naturvetenskapsmän sysslade väl även med
jordbruksfrågor, men deras studier fingo ännu ringa eller ingen praktisk
tillämpning.
ÅKERNS BEARBETNING. Redan i Per Brahes hushållsbok och sedan
i Salanders gårdsfogdeinstruktion inskärpas de ännu i vår tid gällande
grunderna för en sådan jordbehandling, att en önskvärd luckerhet vinnes
och jordens fuktighet bevaras, nämligen höstplöjning, en i rätt tid företagen
harvning av den plöjda åkern på våren, finharvning efter sådden och, om
så behövdes, broddharvning samt upprepade bearbetningar av trädesåkern.
Rålamb förordar därutöver att täcka den plöjda åkern med ris, som
hindrar dess uttorkning på våren och håller jorden luckrad i ytan och gödslar
den, då riset sedan på försommaren brännes.
Dessa regler för jordbehandlingen följdes dock säkert rätt sällan, ty ännu
i slutet av 1700-talet klagas över det vanliga bruket att köra upp såväl
vårland som trade först på våren och att sedan lämna trädesåkern orörd till
strax före sådden. Jorden sammanplöjdes i allmänhet i land, vars bredd
berodde av tegblandningen i den tegskiftade åkern och dessutom på jordens art
och ortens sed. Genom fortsatt sammanplöjning samlades matjorden mot
landets mitt, under det älven blottades invid slutfårorna.
Även i avseende på dikning gåvos goda anvisningar men klagades över
allmän försumlighet, som enligt Broocman (anf. arb. II. 15) var större i
Skåne än i Östergötland. Endast öppna diken omtalas, och för dessa
föreskrives stor bottenbredd (1 aln) i förhållande till djupet, vilket visar att man
tänkte blott på ett hastigt avledande av ytvattnet. Denna bestämmelse
återfinnes även i 1734 års lag. Ännu i slutet av perioden utgjordes dikena mest
av djupare plöjda fåror, och dikesplogar som omtalas, voro avsedda för att
upptaga sådana.[1]
REDSKAPEN, som var i praktiskt bruk, voro av de gamla modellerna
(sid. 209), men under senare delen av 1700-talet framkommo talrika förslag
till förbättrade eller helt nya konstruktioner. Patriotiska sällskapet anordnade
en modellkammare för dylika nyheter, och offentliggjorde förteckningar
över dem i Hushållningsjournalen 1788 och 1798.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
