Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
odlades i Liffland, ej förekom i Sverige, men 1787 omtalas den som odlad i
landet.[1]
Hirs och bovete odlades föga. Sibiriskt bovete försöktes men utan
påföljd.[2]
Av ärter odlades gråärter på åker mest i Dalarna och Norrland upp till
Ångermanland, och i det övriga landet åtminstone på 1700-talet även stora och
små gula (bland sådana brådärter) samt stora holländska gråärter.
Bönor (åkerbönor) omtalas av Per Brahe som åkergröda men torde
hava odlats blott obetydligt. Linser omtalas blott från Gotland
(Broocman).
Sjukdomar och skador å säd omtalas utförligt i Gadds Landtskötsel, III,
kap. 30 huvudsakligen efter utländska källor.
Av rotfrukter odlades blott rovor på åker, men framför allt på svedjeland,
och även då de odlades på fast åker helst efter bränning. Efter sådden
(bredsådd) brukade landet täckas med gödsel. De såddes i flera omgångar, först
i april, sedan mellan Eskil och Botolf (12, 17 juni), vid midsommar och vid
persmässa (29 juni), för att så länge som möjligt tillgång på nvskördade rötter
skulle finnas. Små platta ansågos bäst. Utsäde tog varje odlare själv av
utvalda rötter.
Potatis torde först i Sverige ha odlats i Uppsala botaniska trädgård i slutet
på 1600-talet och spreds därifrån som en raritet ut till en del
herrgårdsträdgårdar. Dess odling på åker brukar tillskrivas den ovan nämnde Jonas
Alströmer (s. 383), vilken i en år 1733 utgiven skrift »Fåraherdens
hemliga konster upptäckta» beskrev potatisodlingen. Hans son Patrick
ivrade också för den nya växtens odling och författade en avhandling om
potatisodlingen vid Alingsås, vilken år 1747 utgavs av Vetenskapsakademien
på anmodan av ett rikets ständers utskott. I Västergötland kallades potatis
nolor efter Alströmers gård Nolhaga men eljes mest jordpäron. Även på
andra håll anställda utländska arbetare, såsom tyskt gruvfolk, bidrogo till
odlingens utbredning, men mest anses detta ha skett genom från det tyska
kriget hemvändande soldater, vilka under detta lärt känna potatisens nytta
och odling. Sedan dess användbarhet till brännvinsbränning blivit känd,
tilltog odlingen hastigt.
Lin och hampa odlades sedan gammalt allmänt av allmogen men föga
vid herrgårdarna, beroende på att dessa spånadsämnen ingingo i avraden
från landbönderna. Under frihetstiden uppmuntrade regeringen både odling
och spinning, utan att man dock nådde att göra den hittills stora införseln
från Ryssland onödig. Spinn- och vävskolor inrättades, vilka flyttades från
by till by, premiering av linnevävnad infördes år 1740 och år 1762 sådan
särskilt för Västernorrlands län, vars hövding P. A. Örnsköld gjort sig
särskilt berömd för sitt nit för linneslöjden.
Linfrö skaffades helst årligen från Riga. Sådden skedde tidigast vid
ersmässan (18 maj) och senast å Viti dag (15 juni), då sådden väl gav fint lin
men intet moget frö. Linet såddes helst på vallbrott omedelbart efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
