Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
möjlighet i Sverige.[1] Efter hans död (1747) blev d. v. kronprinsessan
Lovisa Ulrika centralpersonen i strävandena för denna sak, vari hon följde
sin faders Friedrich Wilhelm av Preussen exempel (sid. 283). Hon
lät på Drottningholm igångsätta plantering av mullbär och uppfödning av
silkesmaskar. Vid ungefär samma tid gjordes i enlighet med ett uttalande
av riksdagen en större mullbärsplantering i Lund, och tack vare’ utfästa
belöningar spred sig denna odling i Skåne så, att antalet mullbärsträd där år
1760 skall hava uppgått till över 150,000. Med hattarnes fall följde
skärpning av villkoren för belöningarna, och ivern för denna sak dämpades
hastigt. Inom kort var flertalet av odlingarna försvunnet, och silkesodling
fortsattes blott av en och annan för saken intresserad.
SKOGEN var i Svea- och Göta-landskapen redan före den nyare tidens
början till stor del delad till by-, härads- och landsallmänningar, vartill
senare kommo sockenallmänningar, vilka omtalas först i 1647 års skogsordning.
Utanför dessa till allmänningar i besittning tagna områden funnos i vissa
trakter, särdeles i Norrland, stora skogsvidder, som närmast kunde
betecknas som ingens egendom. Det är redan (sid. 378) omnämnt, att Gustaf I
förklarade dessa herrelösa områden tillhöra kronan och därigenom lade
grund till skogsregalet.
I avseende på ägande- och nyttjanderätten till skog, som tillhörde
sam-fälligheter, gjorde varken Gustaf I eller hans efterträdare under de
följande 100 åren någon ändring i de av gammalt bestående förhållandena,
annat än så till vida, att genom förordning den 28 febr. 1558 »bärande träd»
(sid. 216) å krono- och skattejord förklarades vara förbehållna kronan och
icke få avverkas utan särskilt medgivande. Att redan Gustaf I hade
öppen blick även för barrskogens värde och vikten av att den ej förfors visas
därav, att han införskrev skickliga kolare och tjärbrännare från Finland
för att lära folket att sköta dessa hanteringar så, att ej onödigt mycket virke
åtgick.
Genom den tilltagande utförseln av sågat virke, masteträd, taksparrar,
rafter samt harts, terpentin och tjära hade skogen åtminstone i välbelägna
trakter fått ett beaktansvärt värde och började i vissa trakter bliva så
medtagen, att farhåga yppades, att den ej skulle räcka för ortens behov. Detta
var också vid denna tid högst betydligt. Sålunda beräknas,[2] att ett hushålls
behov av vedbrand och stängselvirke krävde en skog 1/2 mil lång och 1/4 mil
bred, vilken också, om den vore bördig, borde giva riklig tillgång till
timmer för gårdens byggnader.
Dessa förhållanden framkallade förordningar om hushållningen, särskilt
för att tillförsäkra bergsbruket tillräcklig och billig tillgång på virke. Hit
höra de ovan nämnda åtgärderna mot finnarnas svedjebruk och
bergsbrukets skogsanslag (sid. 386). För att trygga tillgången på ekvirke
utfärdades flera k. brev till ortsmyndigheterna om föranstaltande av
plantering och maningar till allmogen att så ekollon och freda plantorna. För
tillsyn över skogsvården tillsattes år 1638 en riksjägmästare. Tillika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
