Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som för jordbruket hade betänkliga följder. De stora förtjänster, det
inbragte, drog ej blott kustbefolkningen från jordens skötsel utan lockade även
till en betydlig inflyttning från det inre av landet. När fisket sedan avtog,
voro kusttrakterna överbefolkade i förhållande till jordens förmåga att
lämna uppehälle och folket ohågat och ovant att ägna jorden tillbörlig
skötsel.
Vid Östersjökusten var strömmingsfisket[1] också en viktig näring ej blott
för kustbefolkningen utan även allmogen i från kusten avlägsna bygder
liksom borgare i städerna hade del i de fisklägen, varifrån fisket bedrevs och
en del av folket flyttade dit under fisketiden.
I ,vissa landsdelar, särdeles Norrland, var lax- och sikfisket[2] en viktig
inkomstkälla för folket samt ingick i skatten till kronan och prästerskapet.
Även sälfångst var en inkomstbringande sysselsättning i Bottenhavet,
och pärlfiske, särdeles i de norrländska älvarna, ansågs av den betydelse,
att alla pärlfiskerier år 1691 lades under kronan, så att ingen därefter fick
fiska pärlor utan regeringens tillstånd.
En så viktig näring kunde ej undgå Gustaf Vasas omtanke för dess
vård och för statens inkomst av densamma. Han indrog många fisklägen
till kronan och förbehöll kronan vissa fiskslag (skinnfisk: lax, sik, ål),
strandägarna dock obetaget att i samma vatten idka fångst av andra
fiskslag. Upptagandet av nya fisken, som kunde försämra de förutvarande,
hindrades. Men där så ej var att befara, fick den, som utanför vare sig
kronans eller allmän strand upprensade notvarp eller byggde fiskeverk för
fångst av skinnfisk, rätt att fiska under vissa frihetsår, varefter sådant fiske
blev kronofiske och utarrenderades. I allmänhet var fångst av fjällfisk fri
för allmogen även i stora vatten men skinnfisk blott i små vatten.
Under Gustaf II Adolf tillsattes en direktör över alla svenska
fiskerier.
Under frihetstiden underkastades fisket liksom andra näringar statens
förmynderskap med reglementerande tullar och exportpremier. Handeln
med fisk förbehölls »fiskköpareämbeten» eller, där de saknades, städernas
borgare. Landsköp av fisk var förbjudet, men norrlandsfiskarna fingo dock
försälja sin fisk ini landet.
Sillfisket hade en ny blomstringsperiod 1747—1808, och även fisket av
makrill och torsk tilltog starkt.
Under 1700-talet började även åtgärder vidtagas för fiskevård. År 1751
bildades en fiskerifond av avgifter på införsel av fisk (senare även salt, vin
och brännvin), och från denna lämnades intill 1780-talet belönigar för
åtgärder till fiskets upphjälpande. I 1734 års lag infördes blott bestämmelser
om rätt till vatten, om kungsådra och detaljbestämmelser om fiske,
kvarstående från de gamla lagarna, men genom Allmän stadga och ordning för
rikets havs-, skär-, ström- och insjöfisken av den 14 nov. 1766 fastställdes
de gällande bestämmelserna om ägande- och nyttjanderätt till fiskevatten
och för fiskets utövande, vilka blevo gällande till år 1852.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
