Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
där ej fanns några årliga eller egentliga åkrar, utan blott brukades sveder,
som de kunde bibehålla 6—8 år. Även i Finland sökte dock Gustaf Vasa
att inskränka detta skogsförödande brukningssätt.
Den roll klostergårdarna spelat i Danmark och Sverige som härdar för
odlingens spridande och införande av förbättringar i jordbruket, fingo i
Finland, där klostren voro fåtaliga, de kungsgårdar och hövdingasäten, som
anlades i landet, liksom de förläningar och pantgods, som framstående personer
erhöllo av kronan. Konung Gustaf strävade att göra kungs- eller
avelsgårdar till mönstergårdar i alla delar av landet, ja i ett reglemente för
fogdarna av år 1556 föreskrevs, att de skulle förvandla de bästa gårdarna i
varje socken till »avelsgård med åker, äng, utmark och fiskevatten, så att
kor, oxar och hästar kunde underhållas i betydligt antal». Av sädesslagen
var på 1500-talet korn ännu det ojämförligt viktigaste, och var det
huvudsakliga sädet på svedjelanden, men rågodling var stadd i jämn tillväxt i landets
södra delar, där också havre allmänt odlades.
Det 17:e och början av det 18:e århundradet var i Finland, troligen i än
högre grad än i Sverige, för jordbruket en period av stillastående och nöd.
Krigsgärder och utskrivning drabbade folket lika hårt, men riksstyrelsens
omvårdnad och kontrollen över länsinnehavare och tjänstemän var till följd av
det avlägsna läget mindre verksam.
Vid godsförläningar intogs visserligen i regel, att böndernas rätt till sin
jord skulle förbliva oförkränkt, men böndernas trångmål och oförmåga att
erlägga skatten till länsherren var. anledning till att många skattehemman
blevo landbogårdar och torp.
De talrika svåra missväxtåren, särskilt i slutet av 1600- och början av
1700-talet bidrogo ej blott att uttömma landets tillgångar och hindra
framåtskridandet utan även att öka säteriernas områden med förut fria bondgårdar.
Härigenom och genom nyodlingar å utägorna, vara anlades utgårdar och
ladugårdar blevo många adelsgods verkliga storbruk med hundratals
kreatur.[1]
Under frihetstiden leddes väl styrelsens åtgärder liksom i Sverige av en
strävan att främja odlingen, men då det främst gick ut på att befordra
manufakturerna, och de industriella möjligheterna här voro långt mindre, blev
denna del av riket än mer än förut en fattig och försummad landsända. I
avlägsnare landsdelar kvarstod jordbruket ännu på en mycket ålderdomlig
ståndpunkt. I Karelen var enligt ett k. brev av år 1727 jorden ännu odelad,
så att bönderna svedjade och fiskade under gemensamt bruk, och även i
trakter med äldre bebyggelse bestod framåtskridandet huvudsakligen i
nyodling.
Mot mitten av 1700-talet synes dock jordbruket hava börjat att resa sig
ur sitt förfall. En märklig iver för nyodling särdeles å mossar uppstod
liksom i Sverige. En samtida författare[2] säger, att stora framsteg i jordbruket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
