Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bevarad. Den innehöll omkring 14 proc. kväve, ungefär lika mycket fosforsyra
och några få procent kali och var sålunda en fullständig gödsel med
mycket kraftig och snabb verkan. Småningom kom guano även från trakter
med fuktigare klimat, såsom från Bakerön m. fl. öar i Stilla havet och
Mejillones i Bolivia, och dessa guanovaror, vilka förlorat det mesta av sina
kvävesalter genom utlakning, innehöllo mindre än 1 proc. kväve men 30—35
proc. fosforsyra. Såväl den kväverika som den kvävefattiga guanon blevo
från 1860-talet mestadels behandlade med svavelsyra och blandade, där så
behövdes, med tillsats av svavelsyrad ammoniak, så att den färdiga »upplösta
Peruguanon» höll omkring 10 proc. kväve och 14 proc. vattenlöslig fosforsyra.
Sedan den förut rådande starka förkärleken för guano fått vika för
insikten, att denna intet företräde hade framför annan konstgödsel med lika
mängder och lika lättlösliga beståndsdelar, har denna vara, som vid
guanolagrens uttömmande bereddes med tillsats av andra råmaterialier, allt
fullständigare försvunnit ur marknaden.
Till de nu nämnda konstgödselmedlen kom på 1860-talet kalisalt från
Magdeburgbäckenet, sedan man funnit, att de kalirika saltlager som
överlagra koksalt och för dettas brytning måste avrymmas (varav namnet
Abraumsalze), med fördel kunna användas för gödsling. Sedan det vid
gruvorna hopade avrymningssaltet vid Stassfurt (varav benämningen Stassfurtsalt)
förbrukats, blev brytning av kalisalter huvudsaken vid den stora
saltindustrien, som uppstod i Sachsen, Anhalt, Hannover, Mecklenburg,
Braunschweig och slutligen i Elsass. Den samlades till en enda affär, vilken hade
naturligt monopol på kalisalter, tills efter världskriget lagren i Elsass
övergingo i fransk ägo.
Konstgödselslagens antal ökades från år 1885 med slaggen efter fosforrikt
tackjärns färskning enligt av Gilchrist och Thomas patenterad metod.
Denna Thomasslagg visade sig innehålla fosforsyra i för växterna
jämförelsevis lättlöslig form, och förbättrades i detta avseende genom att enligt av
Hoyermann år 1894 införd metod försätta den smälta slaggen med kiselsand.
Thomasfosfatet fick snart en mycket stor användning särdeles å mull- och
torvjord, där det i allmänhet i gödselverkan är fullt jämngott med
superfosfat. Även annan basisk järnslagg har senare visat sig vara jämngod med
Thomasslagg och går vanligen tillsammans med denna under gemensamt
namn, i utlandet basisk slagg. Under 1890-talet utfördes en mängd
undersökningar över olika fosfats gödselverkan, vilka ledde tyskarna P. Wagner, M. Mærcker och Holdefleiss[1] m. fl. till uppfattningen,
att fosforsyran i trebasiskt fosfat, ej blott mineralfosfat utan även benmjöl,
är så litet tillgängligt för växterna, att dessa fosfat icke förtjäna att räknas
som gödselmedel, förr än de genom behandling med syror överförts i
lättlöslig form, och de båda förstnämnda även att t. o. m. den del av
superfosfats fosforsyra, som vid förvaring övergår till i vatten olöslig form, s. k.
återgången fosforsyra, har ett ringa gödslingsvärde. A. Petermann och L.
Grandeau hävdade däremot uppfattningen, att den var likvärdig med
vattenlösligt fosfat. Emellertid visade O. Kellner, att påståendet om
benmjölsfosfatets ringa löslighet gäller blott vid alkalisk reaktion i jorden. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
