Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I de skandinaviska länderna nådde man samma mål på annan väg. Vid
det danska försökslaboratoriet hade N. J. Fjord i början av 1880-talet
anordnat försök först med svin och sedan även med kor, på det sätt, att han
genom utfodringsförsök bestämde, huru mycket av det till försök valda
fodermedlet behövdes för att i en i praktiken använd foderranson ersätta viss
mängd av ett annat fodermedel, utan att näringsverkan i kroppsvikt eller
mjölkavkastning ändrades. De på detta sätt funna ersättningstalen vunno
snart användning i praktiken vid foderransoners uppgörande och
jämförelse mellan olika fodermedel, och det blev vanligt att som enhet härvid
använda 1 kg. blandat krtiftfoder, betecknat som foderenhet.
Foderenhetsberäkningen fick en allmän användning i de skandinaviska länderna i de
där vid denna tid talrikt uppstående kontrollföreningarna, och i beräkningen
av utfodringen samt i de därför använda fodernormer, som på grund av
utfodringsförsök och kontrollföreningarnas resultat formulerades av svensken
Nils Hansson.[1] Foderenhetens storlek och de olika fodermedlens
näringsinnehåll uttryckt i dessa enheter justerades småningom, och
foderenheten fastställdes år 1915 i de skandinaviska länderna till 1 kg. korn eller
l.i kg. rotfruktstorrsubstans. De danska ersättningstalen samt
foderenhets-beräkningen liksom stärkelsevärdetalen kunde naturligtvis ej tjäna till
ledning annat än under förutsättning, att utfodringen innehåller tillräckligt av
äggvita, då denna ju ej för sin särskilda uppgift i näringen kan ersättas
av andra ämnen. I Nils Hanssons likasom i Kellners fodernormer
angavs därför även behovet av smältbar äggvita, hos den förre ofta
beräknad i gram per foderenhet.
Kellners stärkelsevärde- och de skandinaviska foderenhets-talen stodo
i allmänhet ungefär i förhållande till varandra som 0.7:1.0, men större
avvikelser förekommo, beroende därpå att det förra värdet var funnet vid
utfodring av göddjur, det senare av mjölkkor, och att äggvitan har ett högre
värde för mjölk- än för fettbildning. Om däremot vid värdeberäkning på
grund av analys äggvitan räknas till sitt fulla energivärde, erhålles tal som
äro fullt proportionella mot foder enhetstalen. En dylik beräkning infördes
år 1913 av Nils Hansson, och det därigenom funna värdet har han
kallat fodermedlens mjölkproduktionsvärde.
Ännu en tredje enhetsberäkning av fodervärdet har införts av
amerikanen H. P. Armsby. Genom att från summan av fodermedlens
fysiologiska bruksvärde uttryckt i 1,000-kalorier draga den genom försök i
respirationsapparat funna värmeförlusten vid fodermedlens tillgodogörande
beräknade han dessas nettoenergi eller energi, som kom till godo för
produktionen, och uttrycker detta värde i therms (= 1,000 kalorier). Denna
värderingsmetod har funnit användning blott i Amerika och huvudsakligen i
vetenskapliga arbeten.[2]
Jämte de huvudsakliga grupperna av näringsämnen för djuren, kolhydrat,
fett och äggviteämnen, har under senare år uppmärksamheten fästs på vissa
förr mindre beaktade eller icke ännu kända grupper.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
