Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tid har slutligen påvisats behovet i födan av en klass av ämnen, vitaminer,
vilka man ännu ej känner, annat än genom de sjukliga tillstånd, som synas
bero på saknaden av dem i vissa födoämnen och som därför kallas
avitaminoser, under det att de även i så små mängder, att det ej kan vara frågan om dem
som näringsämnen upphäva dessa sjukliga tillstånd och dessutom hava stor
betydelse för djurens normala utveckling och tillväxt. Studiet av dessa
förhållanden bedrives för närvarande med den största intensitet, och har
beträffande husdjursskötseln redan visat vikten av att företrädesvis låta
djurens föda bestå av de naturliga fodermedlen, vilkas gynnsamma inverkan
på djurens utveckling och hälsotillstånd i väsentlig mån synes bero på deras
innehåll av dessa ämnen.
DJURAVEL. Under 1800-talets första del rådde, i enlighet med den av
George Louis L. Buffon förfäktade uppfattningen om korsningens
fördelaktiga inflytande på djurens livskraft, en stark tilltro till denna
avels-metods värde. Bland teoretici framlrädde dock småningom en reaktion mot
denna uppfattning. A. v. Weckerlin uttalar sålunda i sin
Landwirtschaftliche Thierproduction I (1846), att egenskapernas konstans har den största
inverkan på förärvningens säkerhet och fördubblas med varje släktled, samt
att egenskaperna bättre sammansmälta, ju mer lika varandra föräldradjuren
äro varandra. Under det att korsning är ett med mycken osäkerhet
förbundet medel att tillföra en kreatursstam önskvärda egenskaper, har inaveln
avgjort företräde, då en stam redan har en viss allmän fullkomlighet. Vid
korsning böra därför djur användas, vilka redan hava en viss konstans, och
den bör sedan efterföljas av inavel för att sammansmälta de sammanförda
egenskaperna och åter konsolidera konstansen.
Mot den allt mer framträdande uppfattningen om renavelns stora värde
för uppnåendet av konstans i förärvningen, framhöll Hermann v.
Nathusius[1] enskilda individers särskilda förmåga att giva sina egenskaper i arv
åt avkomman. Herrmann Settegast utvidgade detta begrepp, vilket
han betecknade som individualpotens, ytterligare, i det att han[2] ansåg, att
vissa individer lämna egenskaper i arv i högre grad, än de själva äga dem och
sålunda kunna giva upphov till en ny ras. Enligt dessa båda författare
betydde individen mer än rasrenheten för konstans i förärvningen, och korsning
är sålunda enligt deras mening fullt lika väl motiverad som renavel.
Darwins uppfattning om ärftlighet samt arternas och rasernas
uppkomst vann aldrig full anslutning bland skriftställarna på husdjursavelns
område och bestreds i väsentlig mån av Nathusius i hans berömda arbeie
Vorstudien fur Geschichte und Zucht der Haustiere (1867). Settegast[3]
vände sig direkt mot den av Weckherlin m. fl. företrädda åsikten om
egenskapernas med varje släktled ökade konstans (Konstanztheorie), och
betonade däremot i enlighet med Darwin variabiliteten.
Under senare delen av 1800-talet blev dock uppfattningen allt mer
rådande om renavelns stora betydelse för säkerheten i förärvningen och under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
