Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
År 1883 bildades la Société hippique percheronne, som sedan nämnda år
för stambok över rasen; sedan år 1884 få endast hästar från ett fåtal distrikt
införas i stamboken.
Boulonnais-rasen har framför andra använts som tung diligence-häst
och tillika för att giva andra franska arbetshästslag ökad tyngd i förening
med energi och rörlighet. Det i slutet av 1700-talet bildade
lantbrukssällskapet i Boulogne började år 1886 föra rasens stambok, men denna har
sedan uppgått i det franska lantbrukssällskapets samma år upplagda
allmänna stambok för draghästar.
Ardenner-rasen har i Frankrike rätt mycket uppblandats med percheron
och i detta land ej nått samma anseende som i Belgien.
ÅSNEAVELN är fortfarande föremål för omsorg i Poitou, vars storvuxna
ras liksom den mindre pyreneiska användes för produktion av muldjur,
varav även export äger rum.
NÖTKREATURSAVEL. Så länge nötkreatursskötselns uppgift
huvudsakligen var att lämna jordbruket dragare och gödsel, hade ingen anledning
funnits att söka förädla de inhemska boskapsraserna. Under nu avhandlade periods
början framträdde emellertid en strävart att förbättra nötkreaturens
mjölkproduktionsförmåga och värde som slaktdjur, och detta syfte försökte man
enligt den rådande uppfattning nå genom korsning med i dessa avseenden
mer framstående raser. År 1819 och 1820 lät ministern Decazes införa
utvalda djur av Schweiz tre förnämsta raser, Freiburg-, Simmenthal- och
gråbrun alpras, och utplantera dem i olika delar av landet, — dock utan
anmärkningsvärd verkan.
Det stora anseende, som den engelska Durham-korthornsrasen åtnjöt för
snabbvuxenhet och högt slaktubyte, i förening med den goda erfarenhet, man
redan haft av inhemska fårslags korsning med engelska köttfår, föranledde
år 1837 inköp av ett mindre antal Durhamdjur, som uppställdes på Alfort,
och följande år en något större stamhjord vid Le Pin. Från denna stam,
vilken ökades genom senare importer och år 1861 flyttades till Corbon i
Calvados, bildades nya statens stamhjordar i olika delar av landet, och även
förekommo upprepade importer från England för försäljning till enskilda.
Den »Durham-invasion», som sålunda ägde rum, klandrades dock, i det att
man befarade, att den tidiga mognaden skulle nedsätta fruktsamheten och
djurens lämplighet som dragare, varjämte det unga, feta köttet ansågs mindre
hälsosamt än sådant av 8—10 års oxar. År 1860 inskränktes antalet
statshjordar av korthorn till 2, å Le Pin och Saint Angeau. Denna ras har
alltjämt använts för att genom korsning frambringa bättre slagtdjur, än landets
inhemska raser oblandade lämna. Är 1855 upplades en stambok för
franskfödda korthornsdjur och år 1885 bildades La Société des éleveurs de
Durham, en förening av uppfödare, vilken lyckats hålla aveln på en så hög
ståndpunkt, att avsättning av avelsdjur till utlandet kommit till stånd.
Vissa av landets raser, såsom de redan förut jämförelsevis köttrika
Charolais- och Mancelle-raserna, ha så starkt genomkorsats med korthorn, att de
mycket närmat sig denna ras. Likaså ha även andra utländska raser, om än
långt mindre, använts för förbättring av landets många lokalraser, särskilt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
