Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Nederländerna och Belgien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
särskilda djurslagen har ökats mer än den odlade jordarealen, med undantag
blott för fåren, vilka här som annorstädes fått vika för den framåtskridande
odlingen. Djurens storlek och produktionsförmåga var redan av gammalt
framstående till följd av den rika fodertillgången, och framgången i dessa
avseenden har därför varit mindre än i de flesta andra länder. Först
under senare delen av 1800-talet började en mer målmedveten strävan till deras
förbättring att göra sig gällande. I detta syfte har bildats La Société belge
de zootechnie samt avelsföreningar för särskilda djurslag och raser.
I Belgien har staten understött dessa strävanden genom anskaffning av
utländska, huvudsakligen engelska, avelsdjur, samt genom anslag till
avelsföreningar och premiering.
Veterinärväsen. Redan under 1700-talet hade kampen mot
kreatursfarsoter nått en för sin tid hög organisation i de österrikiska Nederländerna (sid.
304), och kort efter det belgiska konungarikets upprättande bemyndigades
regeringen, genom lag den 18 juli 1831, att vidtaga för denna kamp nödiga
anordningar, bl. a. genom nedslaktning av smittade eller misstänkta djur.
För härigenom vållade förluster har sedan 1841 lämnats ersättning åt
djurägarna. Enligt lag den 30 dec. 1882 och en del senare specialförordningar är
beloppet av dylik ersättning fastställt, i de flesta fall med 1/3 av djurens värde.
Beträffande tuberkulos utfärdades år 1892 en förordning, enligt vilken staten
skulle betala 1/4 av värdet av alla djur, som vid slaktning befunnos vara
tuberkulösa, och år 1895 åtog sig staten att med visst belopp inlösa alla nötkreatur,
som reagerade för tuberkulin. Då detta medförde större kostnader, än som
ansågs motsvara gagnet, ha bestämmelserna ändrats så, att ej
tuberkulinundersökning utan yttre sjukdomstecken användas som grund för djurens
nedslaktning mot ersättning.
Veterinärstaten i Belgien utgjordes tidigare av en statsavlönad veterinär i
varje av de distrikt, vari landet var indelat. Sedan år 1890 finnes i varje
provins en inspecteur vétérinaire, vilken handhar kontrollen över
veterinärväsendet i sitt distrikt, under det att veterinärpraktiken är överlämnad till de
legitimerade privata veterinärerna, vilka äro skyldiga att inom 24 timmar hos
myndigheterna anmäla varje fall av farsotartad smittsam sjukdom hos
husdjur.
I Nederländerna organiserades veterinärväsendet år 1870 genom en lag,
enligt vilken ledningen av veterinärpolisväsendet åligger 7
distriktsveterinärer. Är 1896 fastställdes ersättning av statsmedel för förlust genom
nedslaktning av djur, smittade av boskapspest, elakartad lungsjuka, rots,
fårkoppor, rödsot, trichinos och vattuskräck (med 50 proc. av djurens värde) samt
mul- och klövsjuka (90 proc), och år 1904 medgavs under vissa villkor rätt
till ersättning med fulla värdet av tuberkulösa djur.
Nederländerna har ofta lidit svårt av förluster genom smittsamma
sjukdomar, under det att Belgien genom strängt genomförd gränsspärr, isolering och
nedslaktning lyckats att jämförelsevis väl skydda sig mot kreatursfarsoter.
HÄSTAVELN. Försöken att genom korsning med ädelt blod giva den
belgiska hasten[1] lättare byggnad samt större rörlighel och energi (sid. 303)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
