Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förpliktelser, vilket dock vanligen kunde ske genom översändande av
erforderliga kontanta medel.[1]
Mirförsamlingen övertog den ordnings- och polismakt, som tillhört
godsherren och hade att besluta om alla kommunens angelägenheter.
Den stora reformen väckte rätt allmänt missnöje, särdeles bland
bönderna, vilka funno det orättvist, att de skulle behöva köpa den jord, vartill
de ansågo sig egentligen vara ägare, och missnöjet tog sig till och med
uttryck i resningar, som i några fall måste dämpas med vapenmakt. Även
godsägarna ansågo sig vara hårt behandlade, i synnerhet, som det mångenstädes
mötte svårigheter att få bönderna att fullgöra de i lagen fastställda
skyldigheterna, och vid avlösningen av äganderätten godsägaren i många fall fick
nöja sig med de 4/5 av lösesumman, som staten utbetalade som lån åt
bönderna, och dennas belopp ytterligare reducerades genom att de obligationer,
varmed den betalades, hastigt nedgingo i kurs. Lösenbeloppet åtgick
dessutom ofta till stor del att betala den hypoteksskuld, som förföll vid
bond-jordens frånskiftning och icke kunde överföras på denna.
Tack vare medling av en i varje kommun förordnad förlikningsdomare,
vilken ägde att bestämma grundräntans storlek, om ej parterna kunde enas
därom, gick uppgörelsen emellertid i allmänhet hastigt och under fredliga
former. För östersjöprovinserna, där så gott som all jord tillhörde godsen,
fingo bönderna genom en särskild lag 1864 rätt att köpa den jord de
innehade, och med stöd härav hade de år 1872 förvärvat nära 28 % av hela
åkerarealen.[2]
Verkan av frigörelsen blev så till vida en besvikelse, som bönderna, sedan
de kommit undan godsherrens välde, icke därigenom väcktes till energi och
framåtsträvande utan snarare än mer försjönko i lättja och dryckenskap.
För godsägarna medförde frigörelsen i allmänhet till en början minskade
inkomster och ofta svårigheter, då bönderna vägrade att arbeta hos sina
förra husbönder och det var brist på löst arbetsfolk, samt dessutom många
bland godsägarna hade svårt att skaffa det driftskapital, som behövdes för
uppsättning av eget inventarium, då bönderna ej längre brukade deras jord
med egna dragare och redskap. Därigenom att betesmarken och skogen till
större delen tillfallit godsägarna, hade dessa emellertid ett medel att uppgöra
med bönder eller miren om arbetshjälp till visst pris mot att dessa fingo
beta sina djur å herrgårdens betesmark och erhöllo ved från skogen. Det
blev också rätt vanligt, särdeles i de norra landsdelarna, där böndernas
jordlotter i allmänhet voro mycket små, att bönderna övertogo herrgårdsjord på
hälftenbruk vilket redan var vanligt i Sydryssland. Där blev också brukligt,
att hela godset utarrenderades åt en kapitalstark person.
Emellertid ledde snart reformen, där godsägaren hade energi och
förmåga att åstadkomma en intensivare drift, till avgjord framgång och ökade
inkomster, och särdeles blev så fallet i norra delen av det fruktbara
svartjordsområdet, där ett fullt modernt lantbruk med omfattande
sockerbetsodling snart vann insteg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
