Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avseende vidtagits. Rationellt byggda gödselstäder eller gödselhus och
gödselvattenbehållare ha anlagts i stor omfattning, även vid det mindre jordbruket,
där det befordrats genom småbrukspremieringen, vid vilken premielån
utdelats företrädesvis för detta ändamål. Är 1918 inrättades en statens
gödselvårdlånefond å 1 milj. kr., varifrån lån utdelas genom
hushållningssällskapen med företrädesrätt för innehavare av högst 50 hektar åker.
Sedan gammalt hade i vissa orter, särdeles i Dalarna och Norrland,
brukats att i ladugårdarna använda torv till bädd under kreaturen, men först
sedan på 1880-talet försök i Tyskland ådagalagt torr vitmosstorvs stora
förmåga att uppsuga urinen och minska kväveförlusten vid gödselns brinning
samt en fabriksmässig beredning av torvströ där uppstått, vann detta medel
för gödselns bättre bevarande allmännare beaktande i Sverige.
Torvströfabriker började anläggas, och deras antal har stadigt vuxit, så att de år 1923
beräknades till 237 med en årlig tillverkning av omkring 4 milj. balar om 60 kg.
Däremot fick användningen av åtskilliga kemiska »inströmedel» i gödseln,
som vid ungefär samma tid ivrigt förordades på grund av deras egenskap
att hämma brinningen och hindra kväveförlusten, icke någon fortvarande
tillämpning.
Jämte kreatursspillningen har människogödsel, latrin, kommit att bättre
tillvaratagas. Dess beredning till pudrett genom torkning och malning
(pariserpudrett) eller blandning med kalk eller i senare tid framför allt
torvmull, vilket under inverkan av agrikulturkemien ivrigt påyrkades från
1800-talets mitt,[1] har kommit att användas huvudsakligen vid städernas
renhållningsväsen men föga vid jordbruket, där människogödseln långt bättre än
förr tillvaratages genom inblandning i kreatursgödseln eller kompostering.
Konstgödsel eller artificiell gödsel började i Sverige omtalas på 1820-talet,
då man funnit, att den halvbrända torv, som erhölls vid bränning av dylik
vid hämmat lufttillträde, verkade som gödsel, en uppfinning, som belönades
med Lantbruksakademiens guldmedalj. Ungefär vid samma tid förordades
att efter engelskt föredöme använda lera för jordens gödsling eller
förbättring, men framför allt vann benmjöl förtroende och började framställas vid
benstampar och kvarnar. Det framställda benmjölet var dock till en början
grovt som grus, och först vid användning av stora mängder, 100—150 lisp.
per tunnland (1,700—2,500 kg. per hektar), framträdde tydlig verkan därav.
Först på 1860-talet framställdes benen till en tillräckligt finmald vara. Benmjöl
infördes för övrigt från denna tid i stora mängder från Ryssland, men kom
småningom att som konstgödsel allt mer undanträngas av de övriga
konstgödselmedel, som kommo i användning i Sverige ungefär samtidigt med i
det övriga Europa. (Sid. 460.) Av dessa kommo endast superfosfat (första
svenska fabriken år 1869, utländskt råmaterial), thomasfosfat och kalkkväve
samt ammoniumsulfat och under en rik sillfiskeperiod på 1870-talet
fiskguano, att tillverkas i Sverige, varemot flera olika föreslagna metoder att
framställa kaligödselmedel ur svenska silikatbergarter icke hade framgång.
Konstgödsels användning ökades i synnerhet i samband med myr- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
