Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såväl fodrets smaklighet som vallens uthållighet skulle förbättras, om flera
växtarter användes i blandningen, vilkens sammansättning borde rättas efter
såväl jordmånen som vallens avsedda varaktighet. Denna uppfattning, som
stöddes på försök i utlandet utförda av F. G. Stebler i Zurich och P.
Nielsen i Danmark, förfäktades i Sverige under någon tid till ytterlighet,
i det att G. Tiselius[1] efter tysken W. Wagners lärdomar och senare
Hj. Nilsson[2] m. fl. med den naturliga ängen som mönster förordade
fröblandningar med en stor mängd arter, även sådana, som till följd av sin
litenhet eller sitt snara försvinnande ha mycket litet att betyda.[3] Detta vann dock
aldrig någon vidare anslutning hos praktikens män, men uppmärksamheten
riktades mer än förr på önskvärdheten, att jorden vid valläggningen är i
gott skick, och att dess bördighet vidmakthålles genom gödsling, samt att
där vallens avsedda livslängd är större, skäl är att jämte klöver och timotej
inblanda ett eller flera uthålliga växtslag såsom ängssvingel, hundäxing,
knyl-havre och rajgräs.
På det nya århundradet har uppmärksamheten särskilt fästats vid en
rationell anläggning och vård av betesvallar, och genom försök utförda av
N. Kleen å Valinge, Mosskulturföreningen och av den år 1916 på intiativ
av And. Elofson bildade Svenska betes- och vallföreningen har visats,
att man genom lämplig skötsel kan uppdriva betesvallar till långt högre
avkastning än förr (över 3,000 foderenheter per hektar), och tillika metodiken
för betesvallars skötsel utarbetats.
Lucern som redan under förra delen av 1800-talet här och var odlades i
mindre skala, har under det nya århundradet, blivit föremål för ökad
uppmärksamhet men till följd av sina stora fordringar på jorden och
svårigheten att skaffa frö ännu icke kommit i någon allmän odling.
Ängarna ha ännu intill senaste tid varit mycket försummade och mestadels
legat utan vård, varför ock deras avkastning alltjämt är låg.
FODERBEREDNING. Det gamla bärgningssättet för hö och säd har i det
stora hela bibehållits oförändrat, utom att den i norra Sverige urgamla
hässj-ningen vunnit något insteg även i övriga delar av landet. Mestadels användes
linhäsjor, vilken metod på 1880-talet infördes efter norskt mönster.
Omkring århundradets mitt förordades beredning av brunhö, en metod som
användes i åtskilliga andra länder, men utan att vinna någon allmännare
användning. Hopläggning av foder i otorkat skick till pressfoder (ensilage)
vann ej heller, då metbden först infördes på 1880-talet, någon allmännare
anslutning, delvis på grund av de stora förluster, som uppstå då fodret lägges
i stackar, såsom först brukades, men däremot har den i Nordamerika
brukliga metoden av inläggning i stora massor i tornformiga siloer, vilka detta
fel långt mindre vidlåder, fått stort förtroende och införts på åtskilliga större
gårdar.
TRÄDGÅRDSSKÖTSEL har uppskattats till att vid 1800-talets början
hava intagit blott omkring 8,000 hektar eller mindre än 1 proc. av den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
