Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling / 767 (1925) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Sverige

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bete inträdde. Samtidigt medförde den framgångsrika försöksverksamheten
rörande utfodring samt kontrollföreningsväsendet en allt allmännare
tillämpning av de genom dessa vunna insikterna om utfodringens rationella
sammansättning, så att Sverige i jämnbredd med Danmark och Tyskland i detta
avseende blev ett föregångsland. Förtjänsten om denna utveckling tillkom
i främsta rummet föreståndaren för den Centrala försöksanstaltens
husdjursavdelning professor Nils Hansson (sid. 468 o. följ.).

Fig. 184. Nils Hansson.

Införsel av utländska avelsdjur var länge det huvudsakliga medlet att
förbättra den inhemska kreatursstocken. Den förhärskande uppfattningen om
korsning som den verksammaste
förädlingsmetoden började först mot 1800-talets slut att
övergivas, men då hade de inhemska stammarna
redan blivit så uppblandade med främmande blod,
att då man övergick till renavel, det i allmänhet
blev de främmande raserna eller blandraser, som
blevo föremål för denna avelsprincips
tillämpning. Endast några av korsningen mindre
berörda inhemska raser upptogos till renavel.
Genom en målmedveten och av det allmänna
kraftigt understödd ledning av aveln har emellertid
under senaste årtiondena skapats ett antal för
landets förhållanden lämpliga rena raser, vilka i
avseende på sina egenskaper tävla med de bästa
utländska.

HÄSTAVEL. Antalet hästar var vid 1800-talets
början stort i jämförelse med det nuvarande, vilket var desto mera
anmärkningsvärt, som oxar ännu mest användes som dragare i åkerbruket och långt
mindre skogskörslor förekommo än i senare tid. Förklaringen härtill låg
delvis i redskapens ofullkomliga beskaffenhet och sämre samfärdsmedel,
delvis i hästarnas mindre storlek och kraft.

Omsorgen om aveln var vid denna tid så gott som uteslutande riktad på
hästar av ädelt blod för fyllande av behovet av rid- och vagnshästar. Sålunda
omtalas[1] importer av engelskt och orientaliskt fullblod och blandning av
båda, av bessarabiska hästar (2 hingstar och 30 ston 1827) samt halvblod från
Mecklenburg och Hannover.

Den offentliga hingsthållningen och stuteriväsendet var på förfall. Den
enligt skånska stoordningen (sid. 412) bönderna åliggande skyldigheten att
hålla hingstar hade kommit ur tillämpning, men i stället hade
skvadronshingsthållningen år 1818 utsträckts till hela kavalleriet. Därmed var dock
lanthästaveln blott otillräckligt tillgodosedd med beskällare av bättre slag.
Denna inrättning kvarstod till 1904. Stuteriet å Ottenby hade nedlagts år
1809, och det å Strömsholm hade svag hingstbesättning. Flyingestuteriet hade
efter en kortare tids utarrendering åter övertagits av kronan och åtnjöt
under hovstallmästaren C. A. Ehrengranats styrelse (1814—1837) stort

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>