Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lantbruksstatistik tillkom (1877). Nyodlingen tilltog starkt, trädesarealen inskränktes
och de gamla otympliga redskapen fingo vika för nyare, fullkomligare.
Den ogynnsamma konjunkturen med låga spannmålspris på 1880-talet
berörde jämförelsevis föga den finska jordbrukaren, vilken hade föga
spannmål att avlåta utan huvudsakligen kreatur och husdjursprodukter, vara
prisen föga nedgingo. Framgången fortsatte därför. På 1890-talet ökades
även brödsädesodlingen, men framför allt tilltog odlingen av havre och
vallväxter samt kreatursantalet. Odlingssättet har förbättrats, men skördetalen
på arealenhet ha ännu ej på långt när nått i jämnhöjd med de skandinaviska
grannländernas. På senaste årtiondena ba också kreaturens avkastning
betydligt ökats. Framför allt visar sig framgången under det nya seklet genom
en stark utveckling av mejerihanteringen, stigande utförsel av dess produkter
och en mönstergill organisation av kooperationen, vilken varit av så mycket
större betydelse, som under denna tid skapats småjordbruk i stor mängd, för
vilka detta ekonomiska stöd varit väl behövligt.
Jordbesittningsförhållandena voro sådana, att en reform i dem var högst
påfordrad av sociala skäl. Vid 1900-talets början beräknades omkring 75
proc. av landets befolkning ha haft sitt huvudsakliga uppehälle av
jordbruket, men av dessa utgjorde ägare av jord blott omkring 3.5 proc. och voro
särskilt fåtaliga i de landsdelar, där jordbruket stod högst. Omkring 23
proc. av jorden brukades av annan än ägaren. Torparnas antal hade starkt
ökats, så att de utgjorde omkring 2.5 proc. av befolkningen, men hade från
1890-talet nedgått till följd av skogsbolagens markförvärv. Även
backstugu-sittarna och den lösa lantbefolkningen hade starkt tilltagit, under det att
arbetare i årstjänst utgjorde ett mindretal.[1]
Dessa förhållanden framkallade vid tiden omkring sekelskiftet
lagstiftningsåtgärder för att förbättra den obesuttna lantbefolkningens ställning och
för att bereda densamma lättare tillgång till förvärv av egen jord.
Bestämmelserna om jordlega enligt lag av den 13 juni 1800 ha ändrats.
Genom lag den 19 aug. 1902 blev skriftligt arrendekontrakt obligatoriskt,
med noggrant angivande av villkoren, bl. a. om nyttjanderätt i skogen och
bestämd arrendetid, högst 50 år. Den 12 mars 1909 utfärdades lag om
upplåtelse av torp och andra ofria lägenheter, varvid upplåtelsetiden blev minst
25, i vissa fall 50 år. Ifrågakommande dagsverksskyldighet skulle noga
angivas och likasom avgälden bestämmas av en kommunal legonämnd, om
parterna ej kunde enas. En ny allmän arrendelag utfärdades den 15 okt.
1918.
För den sedan gammalt fortgående avvittringen och försäljningen av jord
från statens skogsområden utfärdades den 13 okt. 1892 en lag, enligt vilken
i den mån uppmätningen av marken avslutats, därtill lämplig jord skall
avstyckas till arrendegårdar, som upplåtas med vissa, i regel 15—20, frihetsår
och rätt för åbon att därefter förvärva äganderätt till lägenheten. Dessa
nybyggen ha i allmänhet så stor areal, att upplåtelserna föga komma den
mindre bemedlade befolkningen till godo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
