Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Nordamerikas Förenta Stater - Det rationella jordbrukets tid – från år 1835
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Indiana. Därjämte användas engelska raser såsom Yorkshire- och
Tamworth- för korsning eller renavel. Enligt en uppgift av år 1909 utgjordes
landets svinstock till blott en försvinnande del av ren ras.
År 1900 hade svinens antal nått till 65 miljoner eller 850 på 1,000
inbyggare, men totalantalet har sedan bibehållit sig tämligen oförändrat, så att
antalet på 1,000 inb. sjunkit till omkring 700.
FÅRSKÖTSELN har ända till omkring början av 1900-talet varit i
tilltagande, och antalet djur, som år 1880 uppskattades till omkring 42 miljoner
och år 1900 till 61 miljoner, har därefter nedgått något till omkring 35
miljoner 1920, motsvarande ej fullt 300 djur på 1,000 inb. Denna fårstock ställer
Förenta staterna i främsta ledet av de ullproducerande länderna.
Fåraveln bedrives dock rätt litet i de egentligen jordbrukande områdena.
Fåren anses skada betesmarkerna för de övriga djurslagen genom alltför tät
avbetning av gräset och betala dessutom där dåligt kostnaderna för
vinterfoder och skötsel. Av de jordbrukande staterna är det egentligen blott Ohio,
som driver någon avsevärd fåravel, där liksom i New York och Pennsylvania
frambringas finaste kvalitet av ull. Däremot är köttproduktion
huvudsaken i de torra områdena i de västra bergstrakterna i Montana, Wyoming,
New Mexico, Utah, Idaho, Californien, Colorado, Arizona, Oregon,
Washington och Nevada. Där hållas fåren i väldiga hjordar på ända till 100,000
djur, vilka beta på de vidsträckta, staten tillhöriga betesmarkerna mot en
billig avgift eller utan sådan, under det att djurägarna hava blott små
egendomar på 40—80 acres, varpå de behövliga husen äro uppförda. Djuren få
hämta sin föda på betet både sommar och vinter, och då denna kan vara
mycket sträng, kunna stora förluster uppstå till följd av snöstormar och
köld, likasom genom rovdjur och till följd av torka, som tvingar till
nedslaktning av stora mängder av djur.
Det mest använda fårslaget var merinos, varav en stor införsel ägde rum
under tiden för de napoleonska krigen. Senare började engelska raser att
införas, först Cotswolds på 1830—1840-talen, senare efter vart annat
South-downs, Leicesters, Oxfordshiredowns och Shropshires.
GETSKÖTSELN har i Förenta staterna liksom i andra länder fått allt
mindre betydelse i samma mån jordbruket gått framåt. Det lilla antal av
dessa djur (år 1920 omkring 3 miljoner) säges mestadels hållas mera för
nöjet än för inkomsten.
FJÄDERFÄ. Ungefär samtidigt med i England, på 1840-talet, började i
Amerika ett livligare intresse för fjäderfäavelns förbättring och särskilt för
införsel och frambringande av nya raser, vilket senare mål amerikanarne
hade stor benägenhet att förverkliga genom korsningsavel. Vid nämnda tid
fanns redan åtminstone en sammanslutning för fjäderfäavelns främjande,
nämligen The New-England Society for the improvement of domestic poultry,
och vid samma tid utkom The American Poultry Book av Bennet.
Hönsrasernas framträdande och utveckling skedde i allmänhet jämsides
och liktidigt med motsvarande förhållanden i England. Sålunda hade den
malajiska rasen redan i början av 1800-talet om ej tidigare vunnit en rätt
stor spridning i Förenta staterna, där den även gick under namn av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
