Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Argentina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lantbrukets utsträckning inåt landet av indianerna, vilka betraktade de fritt
kringströvande kreaturen som villebråd, vilket de jagade för att till de vita
sälja bildarna, länge landets buvudsakliga exportvara, och ej beller respek
terade äganderätten till de hjordar, som tillhörde enskilda.
Under dessa förbållanden förblev åkerbruket ända fram till mitten av
1800-talet inskränkt till trakterna närmast kusten och de stora flodernas
nedre delar, under det att kolonisterna på de innanför liggande slätterna
inskränkte sig till att för hudarnas skull jaga den vilda boskapen och, i den
mån indianerna trängdes tillbaka, underhålla fritt betande, av beridna
herdar (gauchos) bevakade halvtama kreaturshjordar. Först sedan
indianerna efter långvariga strider år 1880 fullständigt underkuvats, kunde de
inre delarna av landet tagas i fast besittning.
Vid århundradets mitt började emellertid landets kolonisering med
jordbrukare taga större fart. Tidigare hade stora jordområden utdelats åt
enskilda först som förläningar av de spanska konungarna och sedan, i den
mån landet erövrades från indianerna, åt de i striderna deltagande och andra
enskilda som belöning för tjänster gjorda åt staten eller regeringen, liksom
också vidsträckta domäner köpts av enskilda. Dessa stora jordägare
använde i regel sina besittningar som betesmarker och gjorde intet för deras
uppodling. För att råda bot för dessa missförhållanden förbjöds genom lag
av den 29 maj 1852 avhändande av statsjord annat än genom särskild lag,
varvid koncession av jord borde avse jordbrukskolonisering. Vid denna tid
igångsattes av provinsstyrelser och enskilda kolonisationsföretag i
provinserna S:ta Fé och Entre rios genom värvning av utvandrare från Schweiz,
Savoyen och Béarn, åt vilka uppläts jordegendomar på 100—200 hektar,
frånstyckade för ändamålet upplåten statsjord eller kolonisatörens egna
besittningar. Dessa utefter floderna anlagda kolonier gingo hastigt framåt,
och från dem spred sig kolonisationen vidare inåt landet. Härigenom
ökades sädesproduktionen, gynnad av den lönande avsättning, som kriget med
Paraguai 1864—1870 framkallat, så att då detta krig upphörde, landet var
så gott som självförsörjande och spannmålsinförseln från Peru, som förut
varit La Plataområdets huvudsakliga leverantör, upphörde.
Denna tid utmärktes av en kraftig rörelse till lantbrukets främjande.
År 1866 bildades det argentinska lantbrukssällskapet, vilket senare utövat
stort inflytande på utvecklingen genom anordnandet av utställningar och
förande av stamböcker.
Unionsregeringen tog också från denna tid en mer aktiv del i
koloniseringsarbetet, i det att den enligt en år 1875 utfärdad (år 1876 ändrad) lag
direkt organiserade kolonisation i de yttre, erövrade trakterna och därvid
lämnade kolonisterna ej blott fri jord, intill 100 hektar, utan även utrustning
och 1 års underhåll, — vilket senare dock uppgives ha slappat deras energi.
(Daireaux.) Därjämte befordrade staten kolonisationen genom att bevilja
det bolag, som anlade järnväg från Rosario till Cordoba, koncession på en
jordsträcka till 1 leguas bredd å ömse sidor om banan, vilken jord bolaget
skulle dela i lotter att säljas eller utarrendera till nybyggare. Jämte dessa
kolonisationsföretag i trakterna kring de stora flodernas övre lopp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
