Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Absorption - Acacia; se Akacia - Acanthis; se Fink - Acari; se Kvalster - Accessoriska - Acer; se Lönn - Achillea - Aciditet; se Reaktion - Acklimatisering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De absorberade ämnena i jorden
äro huvudsakligen:
a. kolloidal kiselsyra och
förvittringssilikat (zeoliter), vilka
binda baser och antagligen även fosforsyra, i vilket
senare fall uppstå silikofosfat;
b. järnoxid- och lerjordshydrat,
som binda fosforsyra, kali, natron och
ammoniak;
c. kalcium- och magnesiumkarbonat,
som binda fosforsyra;
d. mullämnen, som binda såväl baser
som syror till mycket sammansatta föreningar.
Absorption av olika
växtnäringsämnen. Fosforsyra bindes i
allmänhet hårt, i det att den bildar
svårlösliga salter, och denna a. är i all fruktbar jord så
pålitlig, att någon uttvättning ej äger rum.
Föreningarna med aluminium (lerjord) och
järnoxid äro mycket svårt, de med kalcium och
magnesium tämligen lätt lösliga i
kolsyrehaltigt vatten. Förhållandet mellan å ena sidan
kalcium och magnesium, samt järn och
aluminium å den andra, har därför stor betydelse
för fosforsyrans tillgänglighet för växterna.
Kali absorberas starkt av vattenhaltiga
dubbelsilikat, mindre starkt av mullämnen;
natron och magnesia på samma sätt,
men mindre starkt. Kalk bindes genom
förening med kolsyra, mullsyror (humussyror),
fosforsyra eller kiselsyra. Även detta ämne
bindes mindre starkt, varför det uttvättas ur
matjorden. Av kväveföreningarna bindes
ammoniak starkt, dels fysikaliskt, dels
kemiskt, av vattenhaltiga silikat och
mullämnen; salpetersyra absorberas
däremot ej. Svavelsyra absorberas svagt,
klor ej.
3. Biologisk a., i marken levande
organismer upptaga i markvätskan lösta
näringsämnen och använda dem för uppbyggande av
sina celler. Vid organismernas död kunna de
upptagna ämnena åter bliva tillgängliga för
högre växter. H. Hn.
Acacia. Se Akacia.
Acanthis. Se Fink.
Acari. Se Kvalster.
Accessoriska näringsämnen, ämnen, som
icke direkt innehålla näring, men inverka på
näringsämnenas tillgodogörande i kroppen. Se
Näring, Vitaminer.
Acer. Se lönn.
Achillea, korgblomstriga örter med små,
oftast vita blomkorgar samlade i toppställda
kvastar. Den i hela landet i gräsmarker,
särdeles på torr mark allmänt vildväxande
röllekan eller millefolium, A. millefolium
L., har flerdubbelt finflikade blad och små, i
en jämnhög kvast samlade blomkorgar med
vita eller rödletta blommor, ur vilka insekter
samla frömjöl och honung; frukterna, som ofta
finnas som förorening i timotejfrö, äro platta,
med tunna hinnkanter, så att de lätt spridas
med vinden. Rölleka innehåller starkt
kryddluktande flyktig olja och bitterämnen, och
blommorna användas därför som magstärkande
medel (beska droppar), vartill de
nyutslagna blomkorgarna samlas och torkas på
skuggig plats. Bladen brukas till värkstillande
omslag på krossår. Växten är en värdefull
inblandning i bete, särdeles för får, och bidrager
på skuggig och fuktig mark, där bladskotten
bliva mer frodiga, även till bete för nötboskap
och hästar. Den förökar sig starkt genom frö
och utlöpare. En annan, ävenså mångårig men
på fuktig mark vildväxande art, vitpytta,
A. Ptarmica L., odlas som prydnadsväxt. Se
Blomsterodling.
Aciditet. Se Reaktion.
Acklimatisering, växters och djurs
anpassning efter ändrade klimatförhållanden eller
levnadsvillkor, kan vara ärftlig eller icke
ärftlig.
a. Ärftlig a. Förr antogs att t. ex. en
sädessorts utvecklingstid och härdighet kunde
ärftligt förändras vid ombyte av klimat, och
på grund därav förordades att hämta utsäde
från nordligare växtort, där sorten blivit
tidigare och härdigare. I fråga om en icke ärftligt
enhetlig utan blandad sort, som består av
ärftligt skilda småformer, är en sådan
förändring möjlig, i det att de former, som bäst
passa för de nya förhållandena, utveckla sig
kraftigare och på bekostnad av de övriga. Av
gammalt odlade sorter (lantsorter) utgöras i
regel av sådana blandningar. Då en mindre
härdig sort (t. ex. Squareheadvete) blivit
ärftligt härdigare, förklaras detta likaså därmed,
att i densamma förekommande mindre härdiga
former gått ut under hårda vintrar, men de
härdigare formerna överlevat. En dylik
förändring kan naturligtvis även åstadkommas
genom att till utsäde välja de mest passande
blandningsformerna under frånskiljande av de
övriga. En liknande acklimatisering undergår
en djurras, då till avel av densamma släktled
efter släktled väljas de djur, som under
rådande förhållanden visa sig vara de bästa och
mest motsvara ens önskningar. Varje djurras
kan också ärftligt förändras, då den, hur
enhetlig den än må te sig, alltid utgöres av en
blandning av ärftligt olika individ, vilket även
framgår därav, att två djur, hur lika de än
synas vara, aldrig lämna en med dem själva
eller sins emellan ärftligt fullt likartad
avkomma. En ärftligt fullt enhetlig sort (biotyp,
se Ärftlighet) kan däremot icke ärftligt
acklimatiseras med mindre, än att dess enhetlighet
först spränges, antingen genom mutation
(se Variation) eller genom korsning.
b. Individuell eller icke
ärftlig a. En och samma växtart kan te sig helt
olika i dalen och på fjället, ja, t. o. m. på olika
jordmåner, på fjällen nästan dvärgartad, i
dalen storvuxen. Få de byta plats, byta de ock
snart utseende. De av de olika yttre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
