- Project Runeberg -  Lantmannens uppslagsbok /
53

(1923) [MARC] Author: Herman Juhlin-Dannfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Askbeståndsdelar, mineralämnen - Asp 1.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

samt i dess avsöndringar, magsaft och mjölk,
i vilka de äro nödvändiga beståndsdelar.
Koksalt, klornatrium, behöves för bildning av
magsaftens saltsyra och har även i övrigt stor
betydelse för matsmältningen och övriga
omsättningar, varför det och andra natriumsalter
förekommer i matsmältningssafterna och övriga
kroppsvätskor. Kalium finnes, i motsats
till hos växterna, i mindre mängd än natrium
och kan icke ersätta detta, utan snarare synes
en riklig tillförsel av kali, t. ex. genom stark
höfodring, öka behovet av natron. Kali
finnes mest i unga kroppsvävnader, i blodkroppar
och muskelvävnad. Magnesium åtföljer i
mindre mängd kalcium och finnes
huvudsakligen i benen, järn i blodets röda färgämne samt
svavel, likasom fosfor i äggviteämnen.

Behovet av mineralämnen är
stort hos växande djur, hos dräktiga och
mjölkande djur, som behöva dem för fostrets
utveckling och mjölkbildning, samt hos
äggläggande fåglar, men däremot mindre hos
göddjur. Vid otillräcklig tillförsel fylles behovet
för fosterbildning, magsafts och mjölks
avsöndring m. m. ur kroppens förråd därav,
främst ur benen, och försämrat
tillgodogörande av fodret samt sjukliga tillstånd, såsom
sleksot, benmjukhet och benskörhet (se d. o.),
uppträda. Dessa företeelser framträda mest
hos ungdjur, mjölkkor och äggläggande höns.
Ungnöt behöva efter avvänjningen från mjölk
i medeltal 40—50 gr. kalk och lika mycket
fosforsyra om dagen, grisar ungefär 1/4 så
mycket, vuxna nötkreatur i underhållsfodret 10 gr.
kalk och 5 gr. fosforsyra per 100 kg. lev. vikt,
och mjölkkor därutöver vad mjölken bortför
eller 1.8 gr. kalk och 2 gr. fosforsyra per liter.
De fodermedel, som kunna räknas som
djurens naturliga föda, mjölk för späda djur och
hö för vuxna hästar och idisslare, innehålla i
regel fullt tillräckligt av mineralämnen för
djurens behov. Dock kan, såsom ovan nämnts,
hö, vuxet under sträng torka likasom sådant
från sidlänt mark och surt reagerande jord,
vara så fattigt, att tillskott därav behöves.
Än mer framträder detta behov vid utfodring
med åtskilliga slag av fabriksavfall. Av
sådana äro kli och oljekakor rika på fosforsyra,
men innehålla väl litet kalk, men potatisflingor
och gråstärkelse samt särdeles alla urlakade
fodermedel, såsom betmassa, pulpa,
glutenfoder, äro så fattiga på mineralämnen, att
tillskott av sådana kan behövas, och i synnerhet
är detta fallet vid stark utfodring med sura
fodermedel, emedan då även kalk tages i
anspråk för syrans neutralisering. Även stark
utfodring med amidrika fodermedel, såsom
maltgroddar och rotfrukter, skärper behovet av
kalk, som behöves för amidernas överförande
till äggvita.

Tillskott av mineralämnen.
Mest gives tillskott av koksalt, som även ökar
fodrets smaklighet och därför är särdeles
behövligt vid utfodring av urlakade eller
smaklösa fabriksfodermedel samt vid utfodring av
sidvalls- och myrhö. Genom att giva djuren
tillfälle att slicka på en saltsten samt genom
att salta på hö vid dess inläggning i stack
eller låda, 3—5 liter (4—7 kg.) för parlasset,
brukar detta behov fullt tillfredsställas.
Därjämte gives kalk, helst i form av slammad
krita åt djur, som utfodras med större mängd
surt foder. Om avmagring, sleksot och andra
tecken till brist på fosforsyra eller kalk eller
bådadera visa sig, gives krita eller klorkalcium,
om fodrets beskaffenhet giver anledning att
antaga brist på det senare ämnet, men eljes
foderfosfat. Se Benskörhet, Foderfosfat. Höns
böra alltid, om de ej få fritt ströva kring, hava
tillgång till krossade ben, snäckskal, kalkgrus
m. m. dyl.                (N. H.). H. J. Dft.

Asp.
Asp.

1. Asp, Populus tremula L., som tillhör
pilväxternas familj. Salicineœ, förekommer
vild över hela vårt land, från Skåne uppemot
fjällgränsen. Den utmärker sig genom brett
rundade blad med oregelbunden grov
tandning, bladskaften äro långa, från sidan
hoptryckta samt hängande. På kraftigt växande
rotskott bli bladen oregelbundet äggformiga,
med utdragen spets och finludna. Barken är
till en början slät och grönaktigt grå, men blir
med tiden tjock och sprickig.



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:49:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lantuppsl/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free