Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befruktning - Belgisk häst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vindblommor, men i åtskilliga fall förekommer
självbestoftning hos utpräglade insektblommor,
innan de öppna sig, så att de bliva tillgängliga
för insekter (så hos ärter, vicker, raps, kålrot
m. fl.), och å andra sidan förekommer, att efter
sin natur självbefruktande arter (ss. vete, korn,
havre) öppna sina blommor och bliva
korsbefruktade.
2. Djur. Hos vissa lägre djur, t. ex.
daggmaskar, förekomma han- och honorgan hos
samma individ (hermafroditer). Hos dem
äger även självbefruktning rum men är dock
icke regel. De flesta djuren och alla högre
sådana äro skildkönade. De hanliga
könscellerna hos dem kallas sädesceller eller
spermatozoer. Dessas storlek och
utseende växla, men hos det stora flertalet djur
hava spermatozoerna en främre, förtjockad,
oval eller rundad del, »huvudet», och en bakre,
gisselformig »svans», samt mellan dem en kort
»hals». Genom vridningar och svängningar av
svansen flyttar sig spermatozoen, tills han
träffar en äggcell, i vilken han intränger; denna
spermatozoens förmåga av självständig rörelse
gjorde, att man förr betraktade den som ett
självständigt djur (»sädesdjur»). Befruktningen
sker antingen inom hondjuret, såsom hos
flertalet ryggradsdjur, eller ock så, att båda slagen
av könsceller läggas i vatten, vari sedan
sädescellerna uppsöka äggcellerna, ss. hos lägre
vattendjur, flertalet fiskar och amfibier.
Såväl hos vissa växter som hos vissa lägre
djur kan äggcellen utvecklas till en ny individ,
utan att befruktning skett; man kallar det
partenogenesis l.
jungfrufödsel. Se Fortplantning. Jfr Avel. H. T—n.
Belgisk häst. I Belgien fanns tidigare två
skarpt skilda hästtyper, en lättare och
torrare häst, ardennaren, i höglandet mot
Frankrike (belgiska ardennern) och en tyngre,
den brabantska eller flandriska
hästen, hemmahörande i låglandet. Dessa två
typer ha emellertid allt mer hopsmält och
betecknas numera gemensamt som den
belgiska hästen; i Sverige, dit rasen införts i stor
utsträckning, kallas den dock i allmänhet
fortfarande ardenner. Till en början sökte man
vid importen företrädesvis erhålla djur av
mindre storlek och tät byggnad, vilka plägat
betecknas bergsardenner, men har
numera i allmänhet övergått till att fordra
en betydlig storlek och tyngd. Vanligaste
storleken hos hingstar är 158—162 cm.
mankstångmått. Den belgiska hästen är en
utpräglad draghäst, kännetecknad av bredd
och djup, kraftig muskulatur, stark rygg,
bred, kluven kruppa, bra hovar och i
allmänhet gott steg. Sabelbent
frambenställning och väl mycket vinklade hasar äro ofta
förekommande fel, så också förbening av
hovbrosken. Den är en förträfflig åkerbrukshäst
och draghäst i städerna. Färgen brun, och
rödskimmel, fux eller brun, sällan svart,
mohren-kopf eller gråskimmel. För rasens utveckling
verkar i dess hemland La societé nationale
du cheval de trait belge, som utgiver »Stud
Book des chevaux de trait belge».
Den första införseln av ardennerhästar till
Sverige skedde 1873 (hingsten Railleur till
Värmland), och sedan dess har den fortsatt i
ökad utsträckning. Rasen har visat sig
synnerligen väl passa för svenska förhållanden och
har vunnit mycket stor utbredning i mellersta
och södra Sverige men ej inom Norrland, där
förhållandena kräva en häst lämplig för
skogskörslor och rask skjutskörning. I stor
utsträckning och med avgjord framgång har rasen
använts för korsning med svenska
lanthästslagen, varigenom brukshästar med större
massa erhållits. Även har renavel med
framgång ägt rum. Av år 1920 premierade 1,971
hingstar voro 1,315 av ardennerras.
 |
| Ardennerhäst. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
