Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Belysning, elektrisk - Ben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svartnar lampan, och därav att temperaturen ej
kan uppdrivas högt, följer enligt det föregående,
att lampans ekonomi blir dålig. Den kräver
2.7—3.5 watt per normalljus. Koltrådslampan
har sitt berättigande på grund av sitt billiga
inköpspris, där hon sällan är tänd, ss. i källare
och skrubbar, samt på grund av sin hållfasthet
i handlampor och på sådana ställen, där hon
är utsatt för skakning, men har eljest fått vika
för de mera strömbesparande
metalltrådslamporna. Man har nämligen lyckats utdraga
trådar av några sällsynta metaller med hög
smältpunkt (av vilka wolfram numera
huvudsakligen eller uteslutande användes) med något
så när tillfredsställande hållbarhet och dock
av så utomordentlig finhet, att
ledningsmotståndet i tråden blir tillräckligt för att
åstadkomma en vida högre temperatur, än
koltrådslampor tåla. Härigenom har
effektförbrukningen minskats till föga över 1 watt per
normalljus i lampor av vanlig styrka (upp till 50
normalljus) och är ännu mindre i större lampor,
vilka alltid äro fyllda med kvävgas. Sådana
lampor kallas halvwattslampor, men namnet är
vilseledande, ty till en så låg effektförbrukning
som 1/2 w. har man ej lyckats komma.
Metalltrådarna måste göras långa, enär metallens
motstånd är mindre än kolets. — Glödlamporna
kunna matas med vare sig likriktad eller
växelström, Växlingarna i strömriktning äro så
snabba, och följaktligen de ögonblick, då
strömstyrkan är = noll, så utomordentligt korta, att
glödtråden i de flesta lampor ej hinner
nämnvärt avsvalna, innan han å nyo upphettas av
nästa strömstöt, varför ljuset under vissa
villkor är praktiskt taget oföränderligt även
vid växelström. Men om spänningen är hög,
måste tråden göras i motsvarande grad fin,
för att motståndet skall bliva tillräckligt, och
får då så liten massa, att han hinner märkbart
avsvalna vid strömväxlingarna, om dessa ej
följa mycket tätt på varandra. Vid 50
perioders frekvens hos växelströmmen lämna även
sådana lampor ett praktiskt taget jämnt ljus,
men vid 25 perioder blir ljuset fladdrande, och
de äro sålunda vid sådan frekvens
oanvändbara. Strömmen tillföres den inuti ballongen
befintliga glödtråden genom ett par genom
glaset gående och i detsamma lufttätt insmälta
platinatrådar. Dessa äro inuti ballongen
fastlödda vid var sin ände av glödtråden och
numera nästan alltid utom ballongen den
ena vid den lampfoten omgivande, till en
skruvgänga formade mässingshylsan, den andra
vid en från denna hylsa väl isolerad, i dess mitt
befintlig metallplatta. När lampan skruvas
in i lamphållaren, kommer skruvgängan i
kontakt med den ena och bottenplattan med den
andra ledningstråden. G. Tbg.
Ben. 1. Ryggradsdjurens b. utgöras av en
genom impregnering med kalksalter hård och
mot mekaniska påverkningar motståndskraftig
form av bindesubstans (se Bindväv). — De
enskilda skelettdelarna bestå oftast av ett
ytterlager av tätare (kompakt) b., innanför
vilket en »spongiös», d. v. s. till utseendet om
tvättsvamp erinrande benvävnad påträffas,
Hålrummen i denna utfyllas av s. k. röd
benmärg. I mittpartiet av de långsträckta
rörbenen i lemmarnas skelett finnes hos
däggdjuren en större hålighet, märghålan,
utfylld av s. k. gul benmärg. Fåglarnas större
extremitetben innehålla luftfyllda hålrum, som
stå i samband med andningsorganen. (Se
Andning) Benen omgivas på ytan av ett
stramt bindvävslager, benhinnan. I denna och
i benens ytligare delar instråla trådar från
senorna till de muskler, som åstadkomma
rörelser av ifrågavarande b. — Bensubstansen
utgöres (i vattenfritt tillstånd) till från en
tredjedel till hälften av organiska ämnen,
äggvitekroppar, bland vilka ossein, som antages vara
identiskt med kollagen (limgivande substans) — (se
Äggviteartade ämnen) i bindväven utgör
huvudbeståndsdelen. Av denna anledning giva b.
som bekant vid kokning med vatten lim.
B. innehåller växlande mängd fett, största
mängden, omkring 25 %, i de rörformiga
benen. Intimt förbundna med denna organiska
substans förekomma de oorganiska
benbeståndsdelarna, »benjorden», som till omkring 85 %
utgöres av kalciumfosfat (Ca32PO4) och för
övrigt av kalciumkarbonat (CaCO3 — omkr.
12 %), magnesiumfosfat, kalciumfluorid och
kalciumklorid. Vattenhalten växlar
betydligt — från 14 till 44 %. — Undersökes en
ytterst tunnslipad skiva av kompakt b.
mikroskopiskt, finner man, att detta består av
grupper av tunna, rörformigt omkring varandra
ordnade »benlameller», omgivande fina (omkr.
0.05 mm. vida), långsträckta hålrum,
»Haverska kanaler», som, i det de sammanhänga med
varandra, bilda ett benmassan genomdragande
nätverk. I små mellanrum mellan
benlamellerna ligga celler, »benceller», som medelst fina
trådliknande utlöpare förbinda sig med
varandra. I de Haverska kanalerna förlöpa fina
blodkärl och nerver. — B. bildas under
fosterutvecklingen och uppväxten genom förbening
(»ossifikation») av brosk och bindväv. — Den
i den svampartade benvävnadens maskor
förefintliga röda benmärgen, som är rik på
blodkärl, innehåller dels s. k. märgceller, liknande
vita blodkroppar, dels celler innehållande
blodfärgämne, och som äro att betrakta som
moderceller till de i blodet förefintliga röda
blodkropparna. Bildningen av dessa äger nämligen
hos det fullt utvecklade däggdjuret rum
(åtminstone förnämligast) i röda benmärgen.
(Se Blod.) Den gula benmärgen skiljer sig
från den röda genom hög fetthalt. *
2. Användning. Färska b. innehålla
14—25 proc. vatten, 15—50 proc. fett samt
i det fettfria torrämnet omkring 40 proc.
organiska ämnen med intill 6 proc. kväve och 60
proc. benjord (se ovan), som innehåller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
