Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betesmark - Betes- och vallföreningen, Svenska - Betesväxter - Betfluga - Beting - Betlyftare - Betmassa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
billigt. Huvudsaken är att få marken tätt
bevuxen med till bete lämpliga växter, även
om dessa ej kunna påräknas hålla sig kvar i
längden. Småningom inkomma lämpliga vilda
örter och gräs, varav frö alls ej finnes i handeln
eller blott i olämpliga former, såsom vissa
gröe-arter, hård-, röd- och fårsvingel, kamäxing,
vilda vickerarter, gul vial m. m. Av baljväxter,
som äro det viktigaste på mullfattig jord, insås
käringgigel, humlelucern, vitklöver samt något
litet röd- och alsikeklöver, av gräs hundäxing,
timotej, engelskt rajgräs och ängssvingel samt
på fuktig mark ängskavle.
För betesmarkens
bibehållande vid hög bördighet och ytterligare
förbättring ligger största vikt vid att
avbetningen blir jämn och tidig, så att
ej blombärande stjälkar och strån få skjuta
upp och gå i frö. Därigenom befordras
skottalstringen, så att växtmattan blir allt tätare,
och tillika tillgodogöres fodret bäst, emedan
det då är smakligast, rikast på äggviteartade
ämnen och mest lättsmält. Betet bör ej för
hårt utätas, emedan tillväxten då blir sämre
särdeles i torka. Särskilt hava hästar
benägenhet att fläckvis avgnaga växterna allt för
hårt, varför de helst i mindre antal böra få
beta tillsammans med nötkreatur. För att
nå en jämn avbetning bör betesmarken indelas
i smärre fållor, vilka i tur och ordning avbetas.
Den fallna gödseln sprides ofta och noga för
att undvika ojämn växtlighet och uppkomsten
av feta fläckar, som djuren ogärna avbeta.
Ha djuren lämnat utvuxet gräs, bör detta
avslås, innan det blir gammalt och torrt. Redan
en så ordnad omvårdnad plägar vara nog för
att vinna en år efter år ökad förbättring av
betet, men avkastningen ökas än mer genom
årlig tillförsel av gödsel. Som sådan användes
väl multnad stallgödsel samt kalkrik kompost,
fosfat, ss. superfosfat, thomasslagg eller
benmjöl, aska, kalisalt, men framför allt kalk och
kvävegödsel. En övergödsling med 50—100 kg.
chilesalpeter liksom en gödselvattning efter
snösmältningen påskyndar gräsets framväxt
så att betesgången kan börja veckor tidigare
än eljest, varigenom dyrbart vinterfoder sparas
och ungdjurens utveckling starkt befordras.
Under eftersommaren gives gödselvattning
eller svavelsyrad ammoniak med fördel, då
regn snart väntas. Gödslingen inverkar på
växtbeståndets sammansättning, så att
övervägande kvävegödsling gynnar gräsens,
fosfat-och kaligödsling, även vid kvävegödsling; örters
och särskilt baljväxters utveckling.
Litt.: Centralanstaltens för jordbruksförsök
meddelanden N:r 135, 151; A. Elofson, Lönande
betesdrift, Uppsala 1914; H. Hegardt,
Betesskötsel, Sthlm 1915; Sv. Betes- och
vallföreningens årsskrift.
Betes- och vallföreningen, Svenska, bildad
år 1916 med uppgift att verka för en rationell
betes- och vallskötsel genom råd och
undervisning samt att söka framkalla åtgärder för
detta syftes befordran. Styrelsen utgöres av
ord. och vice ordförande, sekreterare samt i
ledamot med ersättare för varje län; föreningens
angelägenheter handhavas av ett verkställande
utskott. Råd och upplysningar samt biträde
lämnas av sekreteraren, 2 konsulenter och 1
ängsmästare.
Betesväxter. Lämpliga för betesmarken
äro växtarter, som äro näringsrika och
begärliga för kreaturen, hava rik bladbildning vid
jorden, utan att tuva sig, utväxa tidigt på
våren och snart återväxa efter avbetning men
icke fort utskjuta blombärande stjälkar och
strån, tåla betning och kreaturens tramp, äro
mångåriga samt sprida sig genom skott och
utlöpare, så att tomrum i beståndet igenväxa
och detta blir tätt. I högsta grad fyllas dessa
fordringar av vit- och blåsklöver, rödsvingel,
ängs- och kärrgröe samt krypven, vilka
sistnämnda båda arter dock, på grund av att
utlöparna ligga på ytan, lida av torka.
Foderlostan är mycket uthållig genom sina
underjordiska utlöpare men saknar rotblad.
Ängssvingel, engelskt rajgräs och hundäxing,
kosmäre, käringgigel och humlelucern, kummin
och backanis äro goda b. men sprida sig ej
synnerligt. Hundäxing har dessutom
benägenhet att bilda tuvor. Av flertalet våra bästa b.
finnes ej frö i handeln eller är detta dyrt.
Betfluga, Pegomyia hyoscyami Pz., en
liten askgrå, med svarta borst beklädd fluga,
vars larv lever i bladen på betor, spenat och
mållor. Äggen äro långsmala, glänsande vita
och läggas på våren på de nyss uppkomna
plantorna av betor och kläckas efter omkring 10
dagar. 2—3 veckor senare äro larverna
fullvuxna samt lämna då bladen och förpuppas i
jorden. Efter ytterligare 14 dagar framkommer
en ny generation flugor, men endast
vårgenerationen har praktisk betydelse. Ej sällan
angripas de nyuppkomna plantorna av t. ex.
sockerbetor så svårt, att de på några dagar
ödeläggas. Tjock sådd och kraftig gödsling
förordas på platser, där b. plägar förekomma.
Vid gallringen böra alla angripna plantor
hopsamlas och oskadliggöras genom
uppbränning eller kompostering med kalk. Som
insektens ägg och larver ofta finnas på ogräs, särskilt
målla, bör sådant i närheten av betfält
uppryckas eller avhuggas och brännas eller
omedelbart uppfodras. A. T—n.
Beting. Se Arbetsmängd.
Betlyftare. Rotfruktsupptagningsmaskin.
Betmassa, betsnitsel, erhålles vid
betsockerfabrikerna såsom återstod vid
sockersaftens urlakning i de s. k. diffusörerna. Som
snitseln erhålles blott under den s. k.
betkampanjen, vilken numera varar blott två månader
på senhösten, kan den icke omedelbart
uppfodras utan måste förvaras. Detta sker på
gårdarna genom nedläggning i gravar eller
helst i cementerade gropar, där den hårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
