Lantmannens uppslagsbok / 126 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Binnikemaskar - Bins fodring

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och inkommer i tarmkanalen hos ett annat djur,
där den sedan utväxer till en ny bandmask.

De hos husdjuren vanligaste arterna av b.
äro:

1. Hos hunden: Tænia cucumerina Block.,
vars blåsmask förekommer hos hundlusen,
Tricodectes canis Deg., är endast 5—20 mm.
lång med avlångt äggformiga leder. T. serrata
Götze, vilkens blåsmask, Cysticercus pisiformis
Zeder, lever i lungor, lever och bukhinna hos
harar och kaniner, blir ända till 1 m. lång med
intill 300 leder. T. marginata Batsch., 1.5—3
m. lång, förekommer som blåsmask, C.
tenuicollis R., på tarmar, tarmkäx och lever hos
idisslare och svin. T. cænurus med blåsmask,
Cœnurus cerebralis R., i hjärnan hos får, hos
vilka den giver anledning till s. k.
kringsjuka. T. echinococcus v. Sieb., vilken som
blåsmask, Echinococcus polymorfus,
förekommer i lever och lungor hos människor,
nötkreatur, får och svin, hos vilka den förorsakar svåra,
t. o. m. dödliga sjukdomar.

Binnikemask.

Hos idisslare, särskilt får och get:
T. expansa R., ända till 60 m. lång, förorsakar
den s. k. bandmasksjukan hos får;
dess utveckling är okänd. Hos nötkreatur
förekommer i hjärtat och vissa muskler, särdeles
tuggmusklerna blåsmaskformen, C.
mediocancellata Küchm., s. k.
nötkreatursdynt till en i människans tarmkanal
förekommande binnikemask, T. mediocancellata
Küchm.

Hos svin. Dynt hos dessa djur, av ett
klöverfrös till en ärtas storlek, vitgrått,
förekommer i bindväven under huden och mellan
musklerna (vanligast på halsen), i hjärta,
hjärna, lunga m. fl. ställen, och är blåsmasken,
C. cellulosæ R., till den hos människan
förekommande T. solium L. Dynt förorsakar
sällan något lidande för sina värddjur, men
förtäres kött eller fläsk, som innehåller levande
dynt, av människor, så utvecklas blåsmasken till
binnikemask, som kan vara ganska svår att
fördriva.

Hos fjäderfä förorsaka åtskilliga olika
arter av b. avmagring, diarré m. m.

Sjukdomstecken vid förekomst av
b. hos husdjuren: avmagring trots god, ofta
glupsk foderlust, bleksot, allmän svaghet,
ojämn avföring med ofta förekommande diarré
och stundom även koliksmärtor samt
förekomsten av mogna maskleder i träcken.

Behandling förekommer företrädesvis
hos hundar och får, särskilt unga djur, och
användes lämpligast kamala, som bäst gives
i oljeemulsion eller blandad med sirap, 5—8
g. för medelstor hund, 2—6 g. för lamm med
25—30 g. oljeemulsion; gives på fastande mage
och upprepas efter ett par timmar, om ej
verkan inträtt.                E. N—m.

Bins fodring. Drivfodring. I de
trakter, där endast sommardrag finnes, såsom
klöver etc, slutar drottningens äggläggning
ganska tidigt på eftersommaren. För att egga
henne till äggläggning före vinterns inträde
måste man i sådana trakter giva bien foder i
småportioner, ¹/₃ liter varje kväll, under
senare hälften av augusti månad. Mindre
samhällen kunna även genom drivfodring, som
börjar tidigare på eftersommaren, uppdrivas,
till goda vinterdugliga samhällen. Under våren
drivfodras även starka samhällen, som hava
förmåga att värma det nya ynglet. Svaga
samhällen drivfodras ej på våren.

Nödfodring. Hava bien av en eller
annan anledning ej fått fullständiga foderförråd
under förliden höst, måste man nödfodra under
höst och vintern, om det ock är besvärligt,
såvida man önskar, att bina skola överleva
vintern. Att denna tid giva bien flytande foder
har ofta avråtts, ty vid fodring alstras värme
och bien vilja flyga, vilket synes under
höstnätterna, då höstfodring skett. Gives det
flytande fodret i små portioner, stegras
yngelsättningen under olämplig tid och de bin, som
flyga ut, då instinkten driver dem att söka sin
föda utomhus, omkomma i massa, om vädret
är kyligt. Gives dock flytande foder, bör detta
vara varmt och innehålla 2 delar socker och 1
del vatten i vikt samt givas i stora portioner,.
1 à 2 kg. Erfarenheten har visat, att samhällen,
som fodrats med flytande foder hela vintern,
blivit de tidigast utvecklade och de bästa i
bigården under förutsättning dock, att
samhället varit så birikt, att det kunnat taga fodret.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>