Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bisamhället - Biskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åstadkommas genom att drottningen utpressar luft
genom andhålen.
Då bisamhälle av en eller annan anledning
blivit svagt, kan det förstärkas genom
tillförsel av bin eller yngel eller genom förening
med annat samhälle. Se Förening,
Förstärkning. A—r L—n.
Biskötsel. Historik. Tambiet
härstammar från de vilda bien, som äro inhemska
i gamla världens tempererade delar. Däremot
fanns det ej ursprungligen i Nordamerika,
dit tambin infördes på 1600-talet, eller i
Australien, som först 1862 fick bin, i båda fallen
från Europa. Bin, honung och vax omtalas
i skrifter från äldsta tid, så i bibeln redan hos
Moses, och Kanaan omtalas som ett land, »där
mjölk och honung flyta», men intet visar
bestämt, att tambin avses. Först omkring Kristi
tid omtalas »vildhonung», varav man kan sluta
att bin då funnos, som ej voro vilda. Aristoteles
(f. 384 f. Kr.) torde varit den förste förf., som
talar om bin som hemdjur. Även i Sverige var
honung från äldsta tid en viktig hushållsvara,
varav stora mängder åtgick till mjödberedning,
liksom vax från den kristna tidens början fick
stor användning till ljus i kyrkorna. Adam av
Bremen (i 11:e århundradet) säger, att landet
var rikt på honung, vilken också under
medeltiden blev en tionde- och räntepersedel.
Landskapslagarnas noggranna bestämmelser
om rätt till vildbin visa, att dessa voro en
viktig källa till honung och vax, men omtala
även bigårdar, d. v. s. tambin.
Med reformationen minskades behovet av
vax, med införande av socker och mjödets
undanträngande av öl förbrukningen av
honung. Därför torde en tillbakagång i landets
b. hava skett med nya tidens början. Från
1600-talet omtalas sedan de första ansatserna
till biskötselns förbättrande. Den lärde
holländaren Jan Swammerdam (1637—1680)
påvisade med mikroskopets tillhjälp visens kön
genom upptäckten av hennes äggstockar och
äggledare. Hans undersökningar fortsattes
av fransmannen Réaumur (1683—1757), men
de viktigaste upptäckterna rörande bien gjordes
av François Huber i Genève (1750—1831)
vilken, själv blind, med sina närmastes hjälp
och med användning av en av honom
konstruerad observationskupa med ramar, som kunde
vikas upp från ena sidan som en bok, studerade
binas sinnen, deras andning, vaxavsöndringen,
yngelröta, fastslog att drottningens parning
försiggår utanför kupan, varefter äggläggningen
börjar, att arbetsbin stundom kunna lägga ägg,
ehuru ej befruktade o. s. v. Ett betydande
praktiskt framsteg utgjorde införandet av
kupor, som kunde utökas för att bereda
bisamhället större plats, en förbättring som
tillskrives engelsmannen Sir Christopher Wren
på 1600-talet, vilken ökade kupan nedåt, under
det att kupa med översatser konstruerades
först 150 år senare av skotten Stewarton,
I Sverige synes b. hava gått tillbaka, sedan
socker börjat att införas i större mängd och
mjödet förlorat en del av sin gamla betydelse.
Frihetstidens vetenskapliga intresse och omsorg
om det ekonomiska livet visade sig även genom,
en uppblomstring av biskötseln och utgivande
av flere skrifter avhandlande densamma; den
första på svenska avfattade biboken var
kapten-mekanikus Mårten Triewalds år 1728
utgivna Tractat om bij, Linnés broder, pastor
Samuel Linnæus, en av sin tids mest bemärkta
biodlare, förordade halmkupor bestående av
kransar, av vilka de översta användes för
skattning, varigenom den eljes vanliga
slakten av samhället vid honungsskörden blev
onödig.
Den nyare tidens biodling har i huvudsak
grundlagts under 1800-talet, Som reformator
märkes i främsta rummet pastor J. Dzierzon
(1811—1906), som påvisade, att en drottning
utan föregående parning kan lägga ägg, varur
avkomma kan utvecklas. Upptäckten skedde
genom användande av kupor med rörliga kakor
och olikfärgade bin (italienska), Engelsmannen
Augustus Munn, amerikanen pastor L. L.
Langstroht och tysken A. v. Berlepsch (1815
—1877) tävla om äran att ha konstruerat
rörliga ramar, varigenom dessa blevo lättare,
att hantera och flytta. Snickaren Johannes
Mehring i Tyskland (1816—1878) framträdde
1857 med en i trä skuren press för pressning
av kakmellanväggar, och år 1865
offentliggjorde major v. Hruschka († 1888) sin
uppfinning av honungsslungaren. Under senare
delen av förra århundradet uppfanns
spärrgallret av en brasilianare. Genom detta redskaps
mångsidiga användning hava dels ytterligare
flera vetenskapliga rön kunnat göras, dels har
den praktiske utövaren av biskötseln satts i
tillfälle att ytterligare öka avkastningen av
sitt arbete. A—r L—n.
Den framgångsperiod, som b. hade i Sverige
under 1700-talet, avtog åter, men på 1830-talet
började åter ansträngningar för dess höjande;
utländska kuptyper och nya metoder prövades,
personer utsändes att studera hanteringen hos
Dzierzon och meddelade sedan undervisning,
vanligen med understöd av
hushållningssällskapen. 1861 bildades Nordiska biföreningen,
och följande år hölls vid allmänna
lantbruksmötet i Malmö ett nordiskt biodlarmöte.
År 1881 bildades Föreningen för biskötselns
befrämjande, vilken inrättade en
biskötarskola i Bie, till vilken talrika elever samlades
med understöd av hushållningssällskapen.
Åtskilliga länsföreningar av biodlare stiftades
också, bland dem »Biskötselns vänner» i
Göteborgs och Bohus län, vars sekreterare, löjtnant
Stålhammar, utgav Tidning för biodlare och
Lärobok i biskötsel (1885). Likaså utgav rektor
O. E. Dahm en mycket spridd lärobok samt
verkade för användning av Dzierzons kupa,
men med sidoväggar av halm. En av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
