Lantmannens uppslagsbok / 143 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blindbroms - Blindhavresjuka - Blindhet - Blindkorn - Blindnässla - Blister - Blitophaga - Blod

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Under vila snett bakåtriktade och äro
svartfläckiga. Sticka människor och djur.                A. T—n.

Blindbroms.

Blindhavre-, blindkorn-sjuka,
betecknar en av E. Henning påvisad sjukdom hos
säd, visande sig genom att bladen bliva
gulbruna och vissna, börjande i spetsarna av de
nedre bladen, samt småaxen, först de nedre,
bliva förkrympta och tomma (»blinda»).
Sjukdomen visade sig på mossjord och synes
förorsakas av närings- och vattenbrist, till följd
av jordens ringa vattenuppsugande förmåga,
samt avhjälpes genom jordens lerslagning.
Meddel. N:r 214 fr. Centr.anst. för jbr.försök.

Blindhet beror vanligen på grumling av
linsen (grå starr) eller något hjärnlidande
(svart starr). Säkraste kännetecknet på
b. hos husdjuren är, att pupillen är orörlig.
På ett friskt öga bör pupillen hastigt
sammandraga sig, om djuret från mörker föres ut i
starkt dagsljus; förblir den därvid vidöppen,
är ögat okänsligt för ljus och djuret blint.
Vid grå starr synes pupillen därjämte grå eller
vit på grund av linsens ogenomskinlighet. Vid
svart starr kunna däremot inga sjukliga
förändringar i ögat märkas. Någon behandling
kommer i intetdera fallet i fråga. Tillfällig
b. inträder någon gång vid svåra förgiftningar,
t. ex. med blypreparat, tobak, kinin, vallmo,
dårrepe, och försvinner åter, om giftets
verkningar hävas. Månblindhet kallas en
tidvis återkommande ögonsjukdom hos hästar
(namnet av att den ansetts stå i förbindelse
med månskiftena); den består i en allmän
ögoninflammation, som dock företrädesvis angriper
strålkroppen och kärlhinnan. De första anfallen
äro vanligen lindriga och yttra sig i
ljusskygghet, med starkt sammandragen pupill,
tårflöde, rodnad av bindehinnan och grumling
i främre ögonkammaren. Den går vanligen
tillbaka efter några veckor men förnyas och
försvåras periodvis efter 4—6 veckor (stundom
först efter månader eller år), och småningom
kan ögat fullständigt förstöras, ögongloben
förminskas, ögat sjunker in och övre
ögonlocket lägger sig i veck, så att ögonspalten
får trekantig form, vilket därför kan giva
anledning att misstänka upprepade anfall.
Sjukdomen, som är obotlig, förekommer sällan i
Sverige, men är rätt vanlig i Tyskland och
Frankrike, varför importerade hästar särskilt,
böra uppmärksammas i detta avseende.
Orsaken anses vara ett smittämne (möjligen
Distoma yngel) men är ej med säkerhet
påvisad.                E. N–m.

Blindkorn. Se Blindhavre.

Blindnässla. Se Plister.

Blister, ursprungligen engelsk benämning
på en blåsdragande salva, huvudsakligen
bestående av fälld kvicksilverjodid och vaselin
(1 på 5—10), som användes till ingnidning vid
spatt och ringkota, överben, sensträckningar
och ledvrickningar. Jfr Avledande medel.                E. N—m.

Blitophaga. Se Skinnarebagge.

Blod, som hos de högre djuren cirkulerar
i blodkärlen, har till huvuduppgift
att ombesörja transporten av näringsämnen
och syrgas till kroppens vävnader och
ämnesomsättningsprodukterna från dessa. (Jfr
Blodomlopp, Andning och Urin.) — Det är hos alla
högre djur en klibbig, röd, även i helt tunt lager
ogenomskinlig vätska med salt smak och en
säregen, hos skilda djursläkten något olika
lukt samt något tyngre än vatten (eg, v. 1.05—
1.06). Rött lakmuspapper blåfärgas, om det
doppas i b. och avspolas, med vatten, varför
man tillskrivit b, alkalisk reaktion; bestämd
med fysikaliska metoder visar sig reaktionen
nästan neutral. — B. består av en äggvitehaltig
vätska, blodplasma, och däri
uppslammade blodkroppar, som utgöras av
fria celler eller bildningar, härstammande från
sådana. Blodkropparna utgöra ¹/₃—¹/₂ av
blodets volym, något olika hos skiljda
djursläkten. De äro av tre slag: röda (erythrocyter),
vita (leukocyter) och »blodplattor». De röda
visa sig vid mikroskopisk undersökning som
mycket små, hos flertalet däggdjur cirkelrunda
plattor med avrundad kant och svagt
skålformigt insänkta ytor (diam. omkr. 6, tjocklek
omkr. 2 tusendels mm.). Hos däggdjuren
sakna de som fullbildade cellkärna; hos
fåglarna och lägre ryggradsdjur hava de sådan
och äro oftast ovala. De äro mjuka och
elastiska och kunna därför passera genom
öppningar med mindre diameter än deras egen.
De bestå av en stomme (»stroma»), som till
²/₃ utgöres av äggviteämnen och för övrigt av
fettliknande ämnen (lecitin m. fl.), samt
blodfärgämne (hämoglobin) jämte små
mängder salter m. m, Stromat, som man
föreställer sig bilda ett sammanhängande
begränsningslager utåt och förövrigt vara byggt
ungefär som en tvättsvamp, innesluter i sina hålrum
det röda blodfärgämnet samt vatten och däri
lösta salter m. m. Nyssnämnda
begränsningslager är genomsläppligt för vatten, syrgas och
kolsyra samt för ämnen, som lösa (och därför
själva lösas i) de i detsamma ingående
fettliknande ämnena, däremot i allmänhet ej för
andra kroppar. Blodfärgämnet kan, liksom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>