Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bockbent - Bockblad - Bockrot - Bocktörne - Bodvall - Bog - Bogblad - Boghälta - Bogsvulst - Bogträ - Bok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(»nedbrytning») hindras. Föl äro i regel
bockbenta, emedan kroppstyngden är för liten för
att vid genomtrampningen åstadkomma den
spänning i böj senorna, som är nödvändig för
att övervinna motståndet hos knäets böjare. E. N—m.
Bockblad. Se Vattenklöver.
Bockrot. Se Backanis.
Bocktörne, Lycium barbarum L., en till
nattskattefamilj en, Solanaceæ, hörande buske
med långa, vidjelika grenar, små, hela blad,
violetta blommor och röda bär. Odlades förr
rätt vanligt i trädgårdar och finnes här och
var förvildad.
Bodvall. Se Fäbod.
Bog kallas den del av bålen, som till
underlag har skulderbladet och överarmen med
dithörande muskler. Den gränsar framåt till
halsen, uppåt till manken och begränsas
bakåt av en lodrät linje från bakre
skulderbladsvinkeln och nedtill av armbågsleden (se
Häst och Skelett). Vid bedömandet av bogen
har man att taga hänsyn till proportionerna
mellan skulderblad och överarmben,
skulderbladets längd och lutning samt bogpartiets
läge och rörlighet. Vid riktigt förhållande
mellan skelettdelarna bör en lodrät linje
från bålens upphängningspunkt gå genom
armbågsleden. Faller den bakom denna, blir
ställningen sträckt, faller den framför,
understående (se Benställning). Bogen har normal
lutning, om den lodräta linjen från bålens
upphängningspunkt, fortsatt uppåt, tangerar
skulderbladets främre övre vinkel, går den framför
denna, är bogen lång och liggande, går
den bakom, kallas bogen rak eller
stupande. (Se Benställning fig. sid. 97). En
lång och liggande b. är fördelaktig, i det
att den ger långt steg och mjuka rörelser,
dels därför att det långa skulderbladet vid
rörelsen utför en större pendelformig svängning
och bogleden således vid steget kommer längre
fram, dels emedan vinkeln mellan skulderblad
och överarm då är mindre och sålunda vid
sträckningen kan förstoras jämförelsevis mera.
Rak och stupande bog gör rörelsen hårdare och
mera stötande och steget kortare. Fri b.
betecknar, att bogpartiet är lätt förskjutbart
och vid steget beskriver en stor pendelformig
svängning; läst b., att denna vid steget
ligger nästan still på bålen, så att rörelsen så
gott som uteslutande sker i armbågsleden. Den
fria b.-rörelsen giver mjuka och vägvinnande
rörelser och är en nödvändig förutsättning för
en god travaktion; den främjas bäst genom
lämplig träning i skritt under uppväxten. Den
lästa bogen är ofta en följd av sjukligheter i
extremiteten, som göra, att hästen söker att
så mycket som möjligt avkorta det moment,
då kroppstyngden vilar på denna; steget blir
då kort och trippande. Lös l. kobog
betecknar, att bogens nedre del skjuter m. l. m.
ut från bålen, ofta beroende på en för kort
och rakt ställd överarm (se Benställning,
sträckt ställning) eller på en viss slapphet,
som gör att de muskler, som hålla bogleden
intill bålen, uttänjas, såsom fallet ofta är hos
utpräglade mjölkkor. Om än kobog således
är tecken på en genom alltför ensidigt driven
förädling orsakad slapphet, så bör felet hos
äldre mjölkkor ej dömas strängt. Köttig
kallas bogen, då musklerna äro fylliga och
konturerna därför avrundade, torr, då
musklerna äro fasta och markerade och
skulderbladets kanter därför tydligt skönjbara.
E. N—m.
Bogblad. Se Bog, Skelett.
Boghälta, sammanfattande benämning för
sjukliga förändringar i bogleden eller
dithörande senor och muskler, som förorsaka hälta,
ss. vrickning av bogleden med därav följande
inflammation i leden eller i senor och muskler
däromkring, brott av skulderbladshalsen,
djupliggande bölder i bogens muskler m. m.
Kännetecknande är, att hältan framträder mera,
om hästen ryggas eller föres i volt åt den sjuka
sidan, ävensom vid vändningar, då sjuka benet
måste flyttas utåt eller inåt. B. förekommer
dock sällan, och hälta på frambenen har oftast
sitt säte i dessas nedre del.
Behandlingen består i allmänhet i
användning av isomslag, så länge bogen kännes
het och öm, samt därefter ingnidning av
fördelande salvor, och modifieras för övrigt efter
åkommans art. E. N—m.
Bogsvulst, djupliggande, kallas en av
mikroorganismer, Botryomyces equi, förorsakad svulst
i en av bogens muskler, omedelbart framför och
innanför bogleden samt i därinnanför belägna
lymfkörtlar. Svulsten kan nå betydande
storlek och medför i början halta eller stelhet i
rörelser. Inuti svulsten finnes en varhåla, som
efter några veckor öppnar sig och uttömmer
varet, varefter svullnaden lägger sig; ofta
kvarstår dock en fast svulst, som lätt
föranleder brytsår.
Behandling: till en början användes
våtvärmande omslag eller ingnidning av
jodsåpa i 1—2 veckor; därefter öppnas svulsten,
varhålan spolas ren och slevas, fylles med
jodoformtamponer under 1 dygn och sköljes sedan
dagligen med sublimatlösning, tills läkning
sker. E. N—m.
Bogträ. Se Sele.
Bok, Fagus silvatica L., allmän i Skåne,
Halland och Blekinge samt spridd även
nordligare ungefär till en linje från mellersta
Bohuslän till mellersta Öland. Norr om denna linje
odlas b. här och var beståndsvis, och enstaka
mindre exemplar ha övervintrat t. o. m. ända
upp vid Vindeln i Västerbotten. — B. har förr
avtagit till följd av planlös avverkning utan
åtgärder för föryngring. Större omsorg för
denna gör sig numera gällande, dock endast
på de skånska godsen och i en och annan
kronoskog. Förr föryngrade den sig lätt i ollonbeten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
