Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cellulosafoder - Cellulosajäsning - Celosia - Cement
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Träcellulosans höga pris torde göra, att den ej kan
komma till användning annat än som nödfoder
vid svår foderbrist. Om upplösning av halm
till krafthalm kan komma till någon praktisk
användning, är ovisst.
Litt.: H. Edin. Om cellulosa som
fodermedel. Meddel. 168 fr. Centralanstalten för
jordbruksförsök.
Cellulosajäsning. De stora mängder
cellulosa, som bildas i naturen, sönderdelas till stor
del under inverkan av olika mikroorganismer,
varvid som slutresultat erhålles huvudsakligen
kolsyra och vatten. Den sönderdelning av
cellulosa, som äger rum på botten av kärr och
andra vattensamlingar utan lufttillträde
(anaerobt), under bildning av bl. a. Sumpgas (metan),
som just på grund härav fått det förra namnet,
försiggår under medverkan av anaeroba,
långstavformiga, sporbildande bakterier. Härvid
försiggå samtidigt 2 olika jäsningsprocesser,
en vätgasjäsning, varvid utvecklas vätgas och
kolsyra, samt en metanjäsning under bildning
av metan och kolsyra. Vid båda dessa jäsningar
bildas dessutom organiska syror m. m.
Denitrificerande bakterier sönderdela cellulosa vid
närvaro av salpeter för att från densamma
hämta kol. Än större betydelse i naturen har
den vid lufttillträde (aerobt) försiggående
sönderdelning av cellulosa, som utföres ej blott
av olika bakteriearter utan även av strål-
och mögelsvampar. Härvid bildas oftast bruna
eller svarta färgämnen, som giva den
halvsönderdelade cellulosan ett mullartat
utseende.
Vid c., vare sig den sker på det ena eller
andra sättet, bildas druvsocker, som i sin
ordning lätt förjäses. I de växtätande djurens
matsmältningskanal (se Matsmältning) likasom
vid gödsels brinning (se Kreatursgödsel) har
c. en mycket stor betydelse. Den medverkar
även vid sönderdelningen av stubb och rötter,
som kvarbliva på och i åkerjorden. Chr. Barthel.
Celosia, tuppkam. Se Blomsterodling.
Cement betecknar i allmänhet ett i fuktighet
hårdnande bindemedel och särskilt i vatten
hårdnande kalkblandning. Sedan gammalt
ha vissa bergarter blandade med kalk använts
ss. en hårdnande gjutmassa, som kallats
cement. Så har man i trakten kring svenska
kalkugnar (ex. vid Hunneberg) brukat den
brända skiffern (skifferaska), mald tillsammans
med bränd kalk och fuktad med vatten. Denna
s. k. skiffer kalk hårdnar fort i beröring med
luften men långsamt i vatten. Sedan den
hårdnat är massan fullt hållbar i vatten, och
användes därför till byggnadsarbeten även
under vatten (se Mur).
Numer användes mest fabriksgjord c.
(vanligen kallad portland-c. på grund av
gjutmassans likhet med byggnadssten från
Portland). Detta beredes av kalk och lera, som
blandas och brännas till sintring samt
pulvriseras. Det innehåller omkring 60 % kalk,
7.5 % lerjord, 3.5 % järnoxid och 23 %
kiselsyra jämte små mängder magnesia, alkalier
och svavelsyra. Eg. v. 3.25. I handeln föres
det i fat vägande 170 kg. netto eller säckar på
omkr. 60 kg.
C. användes som c.-bruk (en blandning
av c. och sand) och som betong (c.-bruk
blandat med sten) till gjutning av källarmurar,
grunder, valv, väggar med isolerade luftrum,
vattenbehållare, urinbrunnar, gödselstäder samt
golv i ladugårdar, svinhus, källare m. m. Av
c.-bruk gjutas även tegel, dikes- och avloppsrör
m. m.
Blandningsdelarnas mängdförhållanden böra
rättas efter dessas beskaffenhet och
ändamålet.
C. bör fylla mellanrummen mellan sandkornen
och c.-bruket mellan stenarna för att fast
sammanbinda dem, och därför åtgår mer c, ju
finare sanden och mer bruk, ju smärre stenarna
äro. Därför sparas c. i betong, om sten av olika
storlek inblandas, då mellanrummen mellan
de större stenarna delvis fyllas av småsten,
så att mindre hålrum återstå för c.-bruket.
Sanden bör vara ren och skarpkantig; stenen
bör hava rena ytor, men såväl naturlig sten
som singel (slagen sten) eller blandning
av båda användas.
C.-arbeten få icke utföras vid temperatur
under fryspunkten. Inträffar frost strax efter
gjutning, skola de väl skyddas under de 24
första timmarna. Allt cementarbete skall
utföras med största noggrannhet och alltid
av på området sakkunnig person, såvida det är
av någon större omfattning.
C.-bruk blandas av c. och sand i
mängdförhållande av 1:2—1:5, beroende av
sandens grovlek och behövlig styrka hos den gjutna
massan. Då c. av skifferkalk (se ovan) användes
tillblandas vanligen något (1/4—1/2) vanligt c.
C. och sanden blandas i torrt tillstånd och
omskyfflas minst 3 gånger, så att massan blir
jämn i färgen, varefter vatten tillsättes
omedelbart före användningen. C.-bruk användes
till murning, puts och gjutning såväl ovan
som i jorden, där motståndskraft mot väta
eller större bärighet mot belastning
behöves.
Till betong blandas först c. och sand som
till c.-bruk, varefter massan blandas med den
väl rensköljda stenen under påstrilning av
vatten, dock ej mer, än att blandningen blott
blir jordfuktig. Betongen kan även blandas
med maskin, varigenom blandningen blir
omsorgsfullare och betongen vinner i styrka.
De vanligaste proportionerna för betong äro
c, sand och sten i förhållande 1:2:3 ända till
1:6:8. Vid gjutning av reservoarer brukas
vanligen 1:3:5, för byggnadsgrunder 1:5:7.
Vid bestämmande av mängderna för de olika
beståndsdelarna i betong kan vidstående tabell
tjäna till ledning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
